Den som i Alexandra Andrews bok tycker sig hitta inspiration från såväl Elena Ferrante som från Patricia Highsmiths böcker om Tom Ripley har helt rätt. ”Vem är Maud Dixon?” handlar nämligen om en författare som gjort jättesuccé med en bok under pseudonymen Maud Dixon, och som gör allt för att hålla sin identitet hemlig.
Den handlar även om Florence, som får anställning hos den mystiske författaren som alltiallo, varefter ett alltmer intrikat spel om identiteter och om vem som är vem börjar.
"Slängde den i papperskorgen"
Det är en sådan där bok där det är svårt att gå närmare in på handlingen, eftersom det är lätt att avslöja några av vändningarna.
‒ Från början hade jag en plan, men jag slängde den i papperskorgen. Jag började fokusera på relationen mellan de två kvinnorna, den drev handlingen. Jag ändrade mycket hela tiden, och vändningarna kom till mig medan jag skrev. Jag ville ha kul, säger Alexandra Andrews.
En av inspirationskällorna var den italienska författaren Elena Ferrante ‒ även det en pseudonym ‒ och dennes kamp för att behålla sin anonymitet.
‒ Varför känner läsare ett sådant behov att veta allt, att de känner att författaren i fråga är skyldig att utlämna allt? Samtidigt kan jag erkänna att jag själv då och då känt ett liknande behov.
Filmmanus på gång
Alexandra Andrews säger att andra författare hon känner sig inspirerad av är bland andra Graham Greene, Eric Ambler och, inte minst, Patricia Highsmith. Hon säger att huvudpersonerna i deras böcker är smarta, roliga, och skarpa.
Och inte minst är det Highsmiths Tom Ripley som det finns likheter med.
‒ Jag läste Highsmith medan jag växte upp, hon har varit en stor influens.
"Vem är Maud Dixon?" såldes omedelbart till fler än 20 länder, och filmbolaget Universal Pictures köpte filmrättigheterna.
‒ De håller på med att skriva manus nu. Jag funderade först över om jag skulle försöka mig på det, men insåg att jag inte kan något om hur man skriver manus. Det är bättre att jag håller mig till att skriva böcker, säger Alexandra Andrews.
