Allt sedan debuten med "Låt den rätte komma in" har John Ajvide Lindqvist skrivit om mytologiska väsen: vampyrer, varulvar och zombier. I aktuella romanen "Sommaren 1985" handlar det om en sjöjungfru.
– Jag funderade på vilka mytologiska väsen jag inte har skrivit om. Sjöjungfrun kom upp i huvudet och jag tyckte att det kunde bli en kul utmaning, säger John Ajvide Lindqvist.
Det bör sägas redan här: den som förväntar sig en vacker sjöjungfru liknande de som förekommer i filmer som "Splash" eller "Den lilla sjöjungfrun", lär bli besviken. En van John Ajvide Lindqvist-läsare känner nog dock igen sig, eftersom han dekonstruerar den romantiska bilden av en sjöjungfru.
– Om vi verkligen hade en människoliknande varelse som levde under vatten skulle den exempelvis inte ha långt, vackert och böljande hår. Det vore väldigt opraktiskt och det är ganska sällan man ser fiskar med det, säger John Ajvide Lindqvist och skrattar.
Sjöjungfrun i "Sommaren 1985" har fjäll, fiskliknande ögon och vassa tänder. Huvudpersonen och berättaren i boken, Johannes, hittar henne fastbunden på den otillgängliga ön Svärtan dit han åkt tillsammans med sina tre killkompisar – medan de tre tjejerna i kompisgänget lämnats hemma på Särsö.
De sju vännerna i romanen har tillbringat många somrar tillsammans just där, på Särsö i Roslagens skärgård. Men den sommar som beskrivs i boken är annorlunda. Alla utom en i gänget har fyllt fjorton. Hormonerna bubblar i deras kroppar och relationerna, särskilt mellan killarna och tjejerna, har börjat förändras.
Njutningsfullt att återvända
Själv tillbringade John Ajvide Lindqvist sina barndoms somrar på Rådmansö där han numera bor. Han dedicerar romanen till sitt gamla gäng med orden "somrarna var min bästa tid" och säger att han haft väldigt trevligt när han skrev "Sommaren 1985".
– Det var en ren njutning. Somrarna var min bästa tid när jag var 12, 13, 14 år, för på Rådmansö var jag accepterad och en i gänget. Det jobbiga med min barndom var att vara i stan.
Den jobbigare sidan av barndomen behandlade han redan i "Låt den rätte komma in", som utspelar sig i Stockholmsförorten Blackeberg.
– Nu var det kul att också få skriva om den positiva sidan av min barndom.
Men. Det handlar ändå om en roman av skräckmästaren John Ajvide Lindqvist. Så skärgården är långt ifrån bara idyllisk. Själv har han kallat den nya romanen för en "blandning mellan 'Vi på Saltkråkan' och Stephen King".
– Havet är mystiskt med sina djup. Att veta att det finns märkliga varelser som rör sig där nere, men som man inte kan se när man simmar runt på ytan. Det är bra stoff för en författare. Men ytterligare en anledning till att skriva om skärgården är förstås att det är en miljö som jag känner och älskar.
Musikens betydelse
En annan sak som John Ajvide Lindqvist älskar och använder frekvent i sina böcker är popmusik och referenser till den. Huvudpersonen Johannes peppar sig själv med Band Aids "Do they know it's Christmas" för att våga möta den både skrämmande och djupt fascinerande sjöjungfrun. Hela kompisgänget peppar för tv-sändningen av Live Aid-galan. Faktum är att handlingen förlades till sommaren 1985 för att han skulle kunna ta med Live Aid i handlingen.
– När jag hade bestämt mig för att skriva en bok om en sjöjungfru fick jag tre korta meningar i huvudet: "Det var den sommaren. Sommaren 1985. Live Aid sommaren".
Det blev romanens inledning. Men när han började skriva insåg han att Live Aid-galan också kunde fungera som ett slags motvikt till de mer skrämmande sakerna som händer i skärgården. John Ajvide Lindqvist säger att det blev ett bra "komplementärt spänningsfält".
– Mina romanpersoner är, precis som jag och mina kompisar var, väldigt upptagna av Live Aid just den sommaren. Det rapporterades mycket om att det skulle sändas via satellit. Det var så nytt och fascinerande då. Sen var det också en global happening som var fascinerande.
John Ajvide Lindqvist skriver till musik, för att "sätta stämningen" för sig själv. Genom musikreferenserna i texten vill han skapa en "emotionell ekvivalent" till det som händer i berättelsen, säger han:
– För att bra beskriva att något fasansfullt är på väg att hända behöver man aktivera läsarens alla sinnen. Alltså hur det känns, hur det smakar i munnen, vad man känner för dofter. Och: vad man hör. Musiken kan understryka hur något känns.