"Allt började med pungkulorna". Så lakoniskt inleder den irländske författaren Colm Toibin sin berättelse i den nyutkomna essäsamlingen "A guest at the feast".

På en promenad under ett författarbesök i Los Angeles tycker Toibin att det börjar skava obehagligt mot ena testikeln. Är det den tunga nyckelknippan i ena fickan som orsakar det? Att flytta nycklarna till andra fickan hjälper inte alls och snart är testikeln så svullen att han inte kan blunda för allvaret.

Redan då förstår läsaren vad som väntar: en diagnos, i det här fallet testikelcancer, och ett allvarligt sjukdomsförlopp som i värsta fall kan leda till döden. Med både melankoli och torr humor beskriver han sin sjukdomsresa. Om cancern är William Shakespeare, resonerar Toibin – pålitlig, men slug och mångskiftande – är blodpropparna han också drabbas av mer att likna vid Shakespeares konkurrent Christopher Marlowe – våldsamma, rastlösa, briljanta.

Existentiell resa

Colm Toibin är inte ensam om att göra litteratur av sin sjukdom. Bland svenska författare som har gjort samma existentiella resa märks Niklas Rådström, Göran Greider och Kristina Sandberg.

– Det är fascinerande att något som är så fysiskt konkret triggar så många existentiella frågor om livet. Att kroppen ger upphov till frågor som är allt annat än bara kroppsliga, konstaterar litteraturvetaren och universitetslektorn i medicinsk humaniora Katarina Bernhardsson.

Sjukdomslitteratur är hennes specialitet. Redan 2010 disputerade hon med avhandlingen "Litterära besvär. Skildringar av sjukdom i samtida svensk prosa". Där närstuderade hon bland annat Torgny Lindgrens "Pölsan", "Kräklek" av Åsa Ericsdotter och "Fjärilen i min hjärna" av Anders Paulrud.

Ständig feber

Sjukdomsskildringar har förekommit genom hela litteraturhistorien, men det är först de senaste 50 åren som den genre av böcker som ibland kallas för patografier har vuxit fram på bred front. Den omfattar specifikt självbiografiska eller biografiska skildringar av sjukdomsupplevelser.

Ett av de senaste tillskotten till genren är journalisten Annah Björks uppmärksammade bok "Jag är inte här, det här händer inte". Där skildrar hon sitt liv med långtidscovid – en tillvaro med ständig feber, oöverstiglig trötthet och en känsla av att hjärnan inte längre hänger med.

– Det känns jätteviktigt att kunna berätta om något som inte tidigare är berättat inifrån. Mig veterligen finns det ingen sådan här bok, säger Annah Björk.

"Jag är inte här, det här händer inte" är uppbyggd som en sorts dagbok, där också själva stilistiken bär prägel av sjukdomen. Meningarna är ofta korthuggna och koncisa.

– Jag har låtit sjukdomen tala genom hur jag skriver. Vissa kapitel är bara några meningar och det är exakt så sjukdomen känns. Den finns med som ett spöke i hur jag skriver, jag tror att man känner den ganska väl i de delar där jag låter den ta plats, där jag är väldigt sjuk, berättar Annah Björk.

Cancer dominerar

Vilken sjukdom dominerar bland sjukdomsskildringarna? Förmodligen cancer – om man ser det som ett paraplybegrepp för en mängd specifika cancerformer, förklarar Katarina Bernhardsson. Postcovid är en nykomling i sammanhanget men även alzheimerskildringar som utgår från den drabbade själv är relativt nya i litteraturen.

I höstas gav skådespelaren Nina Gunke ut självbiografin "Innan jag glömmer", skriven tillsammans med journalisten Helene Arkhem, där hon berättar om sin alzheimerdiagnos och hur den har påverkat henne.

– Känslan av att man får ta del av ett perspektiv som man annars inte brukar få är en absolut styrka i genren. Det finns ganska många skildringar av anorexi också och även där kan perspektivet vara radikalt annorlunda, säger Katarina Bernhardsson.

Ett sådant exempel är Sara Meidells "Ut ur min kropp" som blev förra årets mest omdiskuterade bok. Hennes kompromisslösa beskrivning av hur det är att leva med anorexi orsakade hätsk debatt om vad och hur man får skriva om ett pågående sjukdomstillstånd.

Rushdie tröstar

Lika kompromisslös är den brittiske författaren Hanif Kureishi, som efter ett fall i december blev i princip helt förlamad. Hans sjukdomsberättelse har ännu inte resulterat i en bok, men väl i en flitigt uppdaterad blogg.

Där skildrar Kureishi sin tillvaro utan att väja för sådant som skulle kunna uppfattas som pinsamt och förnedrande. Läsarna får bland annat veta hur det känns att inte längre kunna bajsa själv och uppleva ångesten i att vara helt beroende av andras välvilja.

Bland dem som försökt muntra upp honom märks kollegan Salman Rushdie, som själv skadades allvarligt i en knivattack i augusti. Men medan Rushdie valt att hålla låg profil offentligt om hur han påverkats av händelsen har Kureishi en helt annan inställning.

I en intervju med BBC förklarar han varför.

– Jag behöver komma ihåg min identitet som författare, på det enda sätt jag behärskar.