"Det var så här det var. Det här behöver jag ha med."

Med det mantrat har Kristina Sandberg skrivit sin nya och första självbiografiska bok. Hade hon bara kunnat hade hon givit sig ut i ett nytt fiktivt universum, uppfunnit det genom fri språklig lek. Men hon kunde inte. Det kom inget språk. När orden kom var de detta.

– Om jag hade börjat hitta på hade jag liksom förrått den här erfarenheten, jag hade kanske gömt den eller gjort den enklare, säger hon och gör en kort paus:

– Sedan kan jag i efterhand tycka: varför var jag tvungen att kunna berätta så mycket? Men så tänker jag att jag tror att vi behöver texter att kunna spegla oss i, och om texterna vågar vara uppriktiga och avklädda kanske vi kan få en större tröst än om vi visar fram mer sminkade versioner.

"En ensam plats" är inget drama om att få cancer, bli behandlad och sedan återgå till livet som det var innan. Det är en text om att rasa ner i helvetet och komma upp som en annan, men det är samtidigt historien om allt det andra, om allt det kaotiska liv som bara pågår och måste hanteras samtidigt. Det är i maj 2016 hon upptäcker en öm knöl i bröstet. Hon är 44 år, och ska det visa sig senare, har fått tre tumörer.

"Handelsresande i litteratur"

Ett och ett halvt år tidigare har hon tagit emot Augustpriset för den tredje romanen om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik. Sedan dess har hon varit "handelsresande i litteratur", åkt landet runt för att tala om sina böcker och möta läsare. Hon är väldigt trött, hon skjuter fram det oundvikliga läkarbesöket till efter belöningen, den sedan länge planerade och emotsedda Englandsresan med familjen men knölen gör såklart ont även då, och när Kristina Sandberg kommer hem igen dör hennes pappa.

– Att jag själv hamnar i dödens närhet precis när min pappa har dött sätter villkoren för den här texten tror jag. Jag tänker att föräldrars dödsfall sätter i gång en övergivenhet i en, det är det som händer, och jag var på den platsen när jag själv sedan fick den där paniken, "tänk om jag kommer att lämna mina barn nu", när de var så pass små som de var.

I grunden handlar det om den stora skräcken att dö från sina barn.

– Jag hade behövt att någon förstod att det var det som jag inte vågade säga. Och då blev det så tramsigt det här med att tappa håret, även om det såklart inte var roligt. Om någon pratade om oro för sina barn, eller om vuxna barn, satt jag och var avundsjuk. Jag kände "du är ju i alla fall där, du kan hjälpa dem". I mitt huvud var det den här fullständiga paniken.

Sakligheten i Maj-trilogins benämnande av kokböcker, maträtter och porslin är här utbytt mot tumörtypen her-2, mediciner och faktiska beskrivningar av det som sker med kroppen under sex cytostatikabehandlingar på raken. Men också av vad hon känner och tänker. "Du står inför ett potentiellt dödshot och det måste du möta", förklarar hennes första läkare.

Primitiva känslor

Under sjukdomstiden upplever hon en ny ilska hos sig själv. Hon fungerar inte på sin vanliga nivå och blir fast i mer primitiva känslor. Det som hon inte levde ut eller formulerade då har nu i stället fått plats i skrivandet. Inga ord kunde bota hennes kropp. Den enda formuleringen som möjligen hjälpte var det egna erkännandet att "jag är rädd, jag är rädd nu och jag är i den rädslan". Omgivningens reaktioner blev svårhanterliga, inte minst andra människors försök att trösta, ibland genom att berätta om egna bekymmer.

– Det är ett sätt att skapa kontakt, och jag känner ju igen det hos mig själv. Men i bland kan det vara bra när man står inför någon som är i en väldigt svår kris att bara tyst tänka "nu kan jag finnas för den här personen, jag har det helt okej i jämförelse, det vilar inget dödshot över mig. För i nästa läge kan rollerna vara ombytta."

– På sätt och vis skriver jag för att försöka berätta vad jag gick igenom utan att bli motsagd, utan att någon kommer in och försöker trösta mig verbalt: det här är det som händer.

Pervers mening

Att skriva om sjukdomen är att ge den ett slags pervers mening, sade en annan Augustvinnare, Yvonne Hirdman, efter sin bok om bröstcancer. Kristina Sandberg känner att hon har släppt sina minnen fria.

– Jag tror det. Jag märker ju nu att jag kan prata om det här. För bara tre år sedan hade det varit mycket mer osäkert vad som hade fått mig att ramla ner igen. Det har varit bra att låta det ta tid, att inte bara skriva och kasta ut det till världen.