Slitet och urvattnat mästerstycke

Recension

Karl Ove Knausgård

Fåglarna under himlen

Övers. Staffan Söderblom

Norstedts

Henrik Ibsens drama "Peer Gynt" (1867) handlar som bekant om drömmaren, egoisten och storljugaren Peer som lämnar den norska fjällbygden för att ge sig ut i världen och stilla sin äventyrslystnad. Sin älskade Solveig lämnar han vind för våg. Hennes lott i livet blir att sitta på farstubron och vänta på sin älskade oduglings återkomst.

"Fåglarna under himlen" är Solveigs historia – tagen ur sin ursprungliga kontext och flyttad till vår egen tid. Solveig av i dag är sjuksköterska på en cancerklinik och ensamstående mamma till två halvvuxna barn. Hon är även närmast anhörig till en gammal sjuk mor som hon har flyttat hem till småstaden för att ta hand om.

Karl Ove Knausgårds uppdaterade Solveig är en gestaltning av den moderna kvinnan som tvingas dra allt lass, som förutom att heltidsarbeta också sköter allt som har med familjen och hemmet att göra, och som Gemma Hartley har kastat ljus på i sin uppmärksammade bok "Så jävla trött". Självklart: Solveig satt förstås inte och väntade på Peer dag ut och dag in – hon tog hand om allt det som han gav blanka fan i.

Men Solveig är på inga sätt en helt igenom praktisk människa utan några finare tankar. Det finns några rader av Sören Kierkegaard som för henne är en livströst. Solveig accepterar sin situation och sin uppgift. Hennes förebild är gräset som lydigt böjer sig för vinden – utan att för den delen underordna sig. Knausgårds porträtt är ruggigt övertygande.

"Fåglarna under himlen" är en ytterst välkomponerad och mycket behärskad text. Knausgård fattar sig kort och han gör det med slående exakthet. Berättelsen om Solveig är ett litet mästerstycke om hur det är att vara mitt i livet och vara både dotter och mor. Den känns som en blivande klassiker. Man får för sig att man läser en redan kanoniserad text som är var mans egendom eftersom generationer har fått läsa den i skolan sedan urminnes tider – tänk Hjalmar Söderbergs "Pälsen" eller Karin Boyes "I rörelse". Baksidan av myntet är att texten känns sliten och urvattnad. 

Texten är ursprungligen ett slags libretto till allkonstverket "Venter" som vänder upp och ner på "Peer Gynt" och i stället fokuserar på Solveig. Det märks att "Fåglarna under himlen" är ett beställningsverk. Känslan är uppenbart påtvingad och författarens röst är liksom förställd. Att tonträffen är absolut, melodin ljuv och texten i sig oklanderlig räcker inte. Det texten saknar är det Knausgård själv kallar det "oavsiktliga" – det magiska stoff som får en text att bli litteratur.

Knausgård skriver om det i essän "Oavsiktligt" (som också den nu finns på svenska). Essän handlar om att läsa och skriva och om vägen fram till romansviten "Min kamp". I en passage skriver han om hur rädslan för att det han har skrivit är skit kan göra att allt självförtroende försvinner. Det finns bara ett sätt att få tillbaka det: han måste skriva något oklanderligt bra, något genomarbetet och kvalitetssäkrat. Baksidan är att inget då kan visa sig – bara visas upp. 

"Fåglarna under himlen" är just en sådan text. Den är oklanderligt bra, genomarbetad och kvalitetssäkrad... och alldeles utan udd. Allt är noga uttänkt och avsiktligt, inget är spontant och oavsiktligt. Texten tänker inga egna tankar. Men även om det är en smått mekanisk och pinsamt utstuderad text så är den likväl ett hantverksmässigt mästerstycke. Fast i Knausgårds författarskap är den blott en parentes.