Att skriva tillsammans är inte helt ovanligt, inom deckargenren kan listan på författarpar göras lång, och bara från de senaste årens bokflod kan man fiska upp flera svenska diktsamlingar där två poeter har ingått litterärt partnerskap, till exempel "Familieepos" (2017) av Johanna Frid och Gordana Spasic och "Flockmatrisen" (2019) av Daniel Mårs och Charlotte Qvandt.

Men kollektivt skrivna romaner av den smalare sorten har aldrig växt på träd. Inte heller författarna Andrzej Tichý och Aleksander Motturi visste att den text de började skriva tillsamman skulle forma sig till en roman.

– Det tog ett tag innan vi förstod vad det var vi skrev, det är en text som har genomgått många förvandlingar, säger Aleksander Motturi.

"Skymningszoner" var först en kortare parallellmonolog om skrivande, som de skulle skriva och framföra tillsammans. Monologen växte, svällde och blev längre, och jaget fick namnet Aslak

Men monologen krävde ett sammanhang, berättelsen krävde fler perspektiv och in kom makan Juana och parets son Tristan.

Men det var inte nog, romanen krävde en dialog mellan Tristan och vännen Valeria, som bestämmer sig för att gå till djupet med vad som hände under en ödesdiger campingtur i Tristans barndom.

"Man är alltid produktiv"

Författarna är mångåriga vänner men bor i olika städer – Göteborg respektive Malmö. Avståndet har dock inte varit något hinder, tack vare internet och ordbehandlingsprogram.

– Det jag har skrivit, ändrat eller strukit har haft en viss färg och vice versa i dokumentet. Vi har kunnat titta på när den andra skriver, eller skriva i samma text samtidigt, säger Aleksander Motturi.

Både han och Andrzej Tichý har erfarenhet av kollektivt skrivande, men "Skymningszoner", som de påbörjade 2017, är deras hittills största och mest krävande arbete.

– Jag har ofta upplevt det kollektiva skrivandet som euforiskt, dessutom är man ju alltid produktiv. När man återvänder till texten finns det nya passager och stycken som man måste ta till sig som en del av verket, fast man inte har skrivit dem, säger Aleksander Motturi.

Som att spela musik

Andrzej Tichý liknar det kollektiva skrivandet vid att musicera ihop, man kan inte bara lyssna på vad man själv spelar, utan måste även reagera på vad den andre spelar.

– Det kan vara bra, det gör något oväntat med en. Jag kan överraska mig själv när jag skriver ensam, tänka "wow, skrev jag det där", men det händer mer ofta när jag skriver med någon, säger han.

Andrzej Tichý tror att det kanske är vanligare att skriva poesi kollektivt, eftersom den ofta har en mer öppen form.

– Ska man skriva en någorlunda konventionell roman finns ändå vissa regler, det finns olika tidsskikt, narrativa utgångspunkter och andra berättartekniska frågor.

Att de är gamla vänner tror de är en fördel, inte minst eftersom kollektivt arbete av det kreativa slaget till stor del bygger på tillit.

– Jag har många vänner som är författare, och visst kan man prata med dem om skrivandets utmaningar, men att träda in i annan författares arbete är något helt annat, säger Aleksander Motturi.

Skönt att slippa författarjaget

Vännerna har diskuterat romanen mycket sinsemellan under tillblivelsen, men precis som i det ensamma arbetet har de varit tvungna att skriva sig fram till lösningarna på problemen som uppstått.

– Svårigheterna är desamma som när man skriver ensam, men det har varit skönt att slippa stå ut med sin egen röst, säger Andrzej Tichý.

Man sparar heller inte tid på att skriva ihop.

– Det är lika omfattande, om inte mer. Man har fler beslut att fatta, och någonstans måste de vara gemensamma, säger Aleksander Motturi.

TT: Varför skriver inte fler ihop?

– Jag tror att det beror på myten om det ensamma geniet, som skapar något helt och unikt. Det är nog därför det är vanligare inom deckargenren, där finns ingen förväntad genialitet, de förväntas bara göra ett bra jobb, säger Aleksander Motturi.

– Att man slipper författarjaget tycker jag är väldigt positivt, då behöver man inte höra det där om att allt egentligen bara är förklädd autofiktion, säger Andrzej Tichý.

– Eller så är den bara mer förklädd nu, nu kan man gestalta livserfarenheter och tillskriva dem ett kollektiv som man bara utgör en del av, säger Aleksander Motturi.