Torbjörn Flygt hade redan från början en långsiktig plan att fortsätta skriva om människorna i arbetarklassromanen "Underdog". Ända sedan han för över två decennier sedan satte punkt, och gick ut i den stjärnklara natten på en bondgård utanför New York.
– Jag trodde att jag skulle känna en stor glädje, att äntligen, tre års arbete är klart. Men jag kände bara en otrolig sorg över att skiljas från de här personerna, säger han och berättar att han har burit med sig dem sedan dess.
– Det här är de centrala böckerna för mig, det får jag nog inse, att de är stammen i mitt författarskap, säger Torbjörn Flygt.
Boken om hur Johan Kraft växte upp med den ensamstående fabriksarbeterskan Bodil som mamma och den mobbade, superbegåvade systern Monika har lästs av över 400 000 personer. I "Outsider" som kom tio år senare skymtade ett Sverige märkt av Palmemordet och partiet Ny Demokrati. Ytterligare tio år senare är Johan Kraft välbeställd, med en egen liten juristfirma, men den dominerande känslan i boken är ändå förlust: framför allt för att hans syster Monika går bort i cancer.
– Sedan finns det en sorg i hans egna liv, som han inte riktigt kan precisera, men mycket blev inte som han trodde en gång. Och så är det en sorg över hur landet har utvecklats, säger Torbjörn Flygt.
Känner vanmakt
I "Slugger" har Johan Kraft hunnit bli 57 år, och har slagit sig ned tillsammans med sin fru i den lilla villaförorten Höllviken, hemvist för den övre medelklassen, i Vellinge – en "kraftigt mörkblå och brun kommun", enligt Flygt.
– Det är ett av flaggskeppen för Moderaterna, ett område som har haft problemformuleringsprivilegiet de senaste tio åren – även vänstern spelar ju på högerns planhalva i de flesta frågor i dag, säger han.
Johan Kraft känner vanmakt över att bo i ett samhälle där glappet mellan de bemedlade och icke bemedlade bara ökar. Ekonomiskt och socialt passar han i "Audighettot" – ändå kommer han aldrig att känna sig hemma där, konstaterar Torbjörn Flygt. Med den senaste boken har han rört sig bort från arbetarlitteraturen, men det är fortfarande en klassresa han skildrar.
– Johan är arg på att han själv har fått det bättre på andras bekostnad. Han behöver inte bidragen i form av Rut och Rot. Värnskatten som togs bort av Liberalerna, den gynnades Johan av, men han undrar ”varför ska jag ha det”?
Flygt hade en viss ambition att boken skulle kunna säga något under valrörelsen – innan han insåg att den kommer för sent. Men på lågmäld skånska beklagar han att debatten i Sverige nu präglas av kraftigt nationalistiska strömningar.
Ordsvador och svart humor
Det är samhällsfrågor som får Torbjörn Flygts adrenalin att pumpa lite extra, och han skildrar hur de påverkar individerna. Som i huvudpersonens dilemma: Johan Kraft föraktar privatiseringarna av vården och skolan – men avlönar samtidigt en kvinna som tar hand om sin dementa svärfar.
– Jag vet inte om han inte ser att han är en del av systemet, eller om det bara är så sjukt att man måste spela med. Den typen av retorik är så vanlig att vi inte ser att vi har sugits in i ett system som vi för ett par år sedan tackade nej till. Vi har internaliserat det ekonomiska tänkandet i våra liv, säger Torbjörn Flygt.
Johan Krafts stigande ilska pyser ut i en ironisk och svart humor – han slår vilt omkring sig och gör skäl för titeln "Slugger". Torbjörn Flygt tvingas ta sats för att lyckas åstadkomma bokens typiska ordsvada, han jobbar sig in i adrenalinet och njuter av att skriva fram den svarta humorn.
– Men när jag skrivit klart de här böckerna är jag helt utpumpad. Jag känner mig så tömd på språk, säger han.
Tänker på åldrandet
Krafts svarta humor skapar också en distans till omvärlden, som går ut över hans barn. Boken handlar om föräldraskap och relationer – och om hur viktiga de är, även när allt trasslar. Man mår aldrig bättre än sina barn, konstaterar Johan Kraft i boken när en bekant kontrar med: ”i vår ålder mår man aldrig bättre än sina föräldrar”.
I inre monologer grubblar han över åldrandet – liksom Torbjörn Flygt själv gör allt mer.
– Nu är jag inte lika dyster som Johan men när jag tidigare har läst böcker om folk som är runt 57 har jag tyckt att det har varit väldiga överdrifter – att så dödsmedveten är man inte. Vilket jag har haft helt fel i.
Men även om Johan Kraft känner sorg över allt det som aldrig blev, är glädjen över livet som blev större.
– Som sina barn som han hela tiden gnatar på och har synpunkter om, men han säger också att vad som än händer älskar han dem över allt annat. Han skulle aldrig ha velat vara med om något annat än att få just dem.
