Det är mitten av 1800-talet. 16-åriga Cora är slav på en bomullsplantage i Georgia. Hon bor ensam sedan modern har rymt och drabbas hårt av övergrepp och förnedringar. En dag rymmer hon tillsammans med två andra med hjälp av den underjordiska järnväg som byggts av slaverimotståndare.
Cora tar sig till South Carolina, där man behandlar svarta som nästan fullvärdiga medborgare – fram till den dag då hon inser vad som ligger bakom vänligheten. Dags att fly igen.
Efter sig har hon Ridgeway, en man som lever på att hitta förrymda slavar och återföra dem. Han är närmast besatt av hitta just Cora – den enda förrymda slav han aldrig har lyckats hitta var hennes mamma. Nu ska i alla fall inte hennes dotter undkomma.
I Colson Whiteheads mångfaldigt prisbelönade bok och i Barry Jenkins filmatisering är den underjordiska järnvägen någonting reellt, byggd under jorden. I verkligheten var det ett nätverk av slaverimotståndare som med risk för de egna liven hjälpte förrymda slavar till den förmodade friheten i norr. Det säger sig självt att det skulle ha varit omöjligt att bygga en liknande järnväg.
Men vad gör det? Metaforen fungerar, boken var briljant och detsamma gäller Jenkins (”Moonlight”, ”If Beale Street could talk”) filmatisering. Den är omväxlande brutal och poetisk, den är oerhört vacker och den diskuterar rasism och fördomar på ett sätt som är minst sagt relevant även i dag.
Tack vare lysande rollbesättning lär man verkligen känna huvudpersonerna. De övergrepp som Thuso Mbedos Cora råkar ut för skulle kunna knäcka vem som helst, men hon vägrar att se sig som offer och hon ger aldrig upp. Den som alltid utmärkte Joel Edgerton ger fler nyanser till Ridgeway, han är en brutal och våldsam man, men det finns fler bottnar i honom – han till och med beundrar Cora för hennes kämpaglöd.
”Den underjordiska järnvägen” är tv när det som bäst, när en säker regissör använder en litterär förlaga både till att skapa konst och till att berätta någonting väsentligt. Den lär hamna högt på listorna när tv-året 2021 ska sammanfattas.