Visst är det irriterande med filmer som redan innan de ens blivit gjorda utmålas som givna Oscarskandidater eller som allmänt predestinerade att vinna en massa priser? Den där sortens filmer som får regissörer och skådespelare att helt flippa ut för att göra "något mycket seriöst och vissa hur duktiga vi är".

"Hillbilly elegy" är en sådan film. Den bygger på en bok från 2016, där författaren JD Vance berättade om sin uppväxt i Appalacherna, det så kallade rostbältet, i nordöstra USA.

Det var en fattig tillvaro bland det som föraktfullt ibland kallas "white trash", det vill säga "vitt skräp". Vance hade en mamma som var drogberoende och en mormor som var alkoholist, men han lyckades ta sig ända till Yale-universitetet och en juristexamen. När boken kom såg många den som ett försvar för de många Trump-anhängare som bor i Appalacherna.

I Ron Howards film har Vance fått en möjlighet att få anställning på ett stort företag. Han måste infinna sig för en morgontidig intervju. Men dagen innan får han veta att modern tagit en överdos. Han kör hem för att försöka göra någonting, samtidigt som vi i tillbakablickar får nerslag i uppväxten och möter en mängd olika personer. Och hela tiden med frågan i bakgrunden: ska han hinna tillbaka till sin intervju?

Howard har helt strukit de politiska undertoner som uppenbarligen finns i boken. Han vill i stället berätta om de olika personerna i den här fattiga bygden, men han lyckas inte med att göra det. Det känns som att han har låtit sin eminenta skara skådespelare löpa amok. Glenn Close spelar mormodern, Amy Adams spelar mamman och båda agerar hela tiden på gränsen till överspel. Det går inte att ta dem på allvar. Miljöskildringen känns autentisk, men vad gör det när dessa miljöer befolkas av klichéer som spottar och fräser och grälar och som vi som åskådare inte kan ta till oss.

Vance spelas av Gabriel Basso, som är så nertonad att han heller inte gör något intryck. Den som känns mest genuin är Haley Bennett som spelar huvudpersonens syster. Henne hade vi gärna sett mer av.

Bli trots allt inte förvånade om Close och Adams blir Oscarsnominerade. Ibland lönar sig sådana här spekulationer.