I månader har Judit Hermanns nya bok legat i toppen på svenska kritikerlistor. Men under sitt besök i Stockholm tackar hon nej till flera intervjuförfrågningar – uppmärksamhet är inget som hon söker. Redan med debutboken "Sommarhus, senare" för 25 år sedan kastades hon motvilligt ut i det litterära strålkastarljuset. Då utnämnde stjärnkritikern Marcel Reich-Ranicki lyriskt Hermann till den nya tyska generationens röst.

Det är ett epitet hon aldrig har velat ha, förklarar hon bestämt.

– Tvärtom. Mina berättelser är skrivna med känslan av att de tillhör mig, att de är mina och att de inte går att generalisera kring, säger hon på besök i Stockholm.

Vår intervju börjar i förvirring, eftersom Judith Hermann hade väntat sig att förlaget skulle skicka en tolk: att prata om boken "är svårt redan på tyska", konstaterar hon på engelska. Alltså börjar vi trevande med enkla faktafrågor – men samtalet glider ändå snabbt in på boken. Hennes son flyttade hemifrån förra året, berättar hon, och nu har hon skrivit om en kvinna som försöker acceptera att dottern flyttat i väg ut i världen.

– Jag kom på att jag skriver saker som för att förbereda mig på att de kommer att hända. Huvudpersonen i min bok försöker vara en god mor åt sitt frånvarande barn.

Hemmet en utopisk plats

När tolken ansluter via telefon andas Judith Hermann ut, och avslöjar att huvudpersonen i "Hemma" egentligen är samma kvinna som i debutbokens titelnovell. Denna sköt alla livsbeslut framför sig och var helt ointresserad av människor i hus.

Men när Judith Hermann nu fortsätter berättelsen har hon bytt perspektiv – i stället för debutbokens festande ungdomar i urbana miljöer befinner vi oss på grisfarmar och i avfolkade byar. Liksom författaren har människorna blivit 20 år äldre. Ändå finns samma rotlöshet kvar i dem och deras hem är på många sätt provisoriska.

– Ordet hem på tyska är egentligen en ganska utopisk plats, det är ingen slutgiltig ankomst utan en fantasiplats, en drömplats, säger Judith Hermann via tolken, och när hon hör "fantasiplats" på svenska nickar hon och repeterar ordet.

Själv har hon flyttat till ett hus på nordkusten i Tyskland, likt kvinnan i "Hemma". Bokens huvudperson bor ensam, men nära sin bror, och umgås med grannen Mimi. Alla har de förluster att hantera och ingen av dem har gjort några slutgiltiga val om sina liv. Det är något som saknas, en förväntan eller en längtan.

– Den ofullständigheten är berättelsens motor. Boken handlar om hur man skulle kunna uppnå det som saknas eller fortsätta livet ändå, säger Judith Hermann.

Subtilt om stora frågor

Den centrala frågan är: vad är viktigt när man är tillbaka på ruta ett? Kvinnan i boken har sagt hejdå till ett barn, hon har skilt sig och har ingen karriär att tala om. Judith Hermann nämner en novell av Raymond Carver där han uppmanar till att ”lita på de små sakerna”, och det är vad huvudpersonen lär sig.

– Att vara ensam och att koncentrera sig på vardagens små saker skapar en frid som tröstar henne, säger Judith Hermann.

Hon ser sina huvudpersoner som ett slags romantiska hjältar: de insisterar envist på idéer i sina liv. Samtidigt präglas hennes litterära stil av viss distans, och hon skriver inte om hur de gråter eller sörjer, där finns inga för explicita känslor

– Jag känner mycket när jag skriver men vill inte sätta press på läsaren, som får fylla tomrummen med sina egna känslor, säger hon.

På samma sätt tänker hon inför att texten – bokstavligen – är full av lådor: läsaren får tolka vad som finns i dem. Bland annat gick huvudpersonen i sin ungdom med på att lägga sig i en trollkarlslåda, för det berömda tricket att "sågas itu". Trots att inget hände då skapade episoden en otrygghet i henne, som hon plötsligt minns. Det säger något om hur det är att hantera trauman, anser Judith Hermann.

– Det handlar också om minnets otillförlitlighet och hur minnen förändras hela livet.

Här berättas dessutom om en sjöjungfru som blir våldtagen och instängd i en låda, liksom om en ung kvinna som stängdes in i en som barn.

TT: Lådorna verkar innebära ett hot särskilt för kvinnorna?

– Ja. Jag kan inte skriva om de stora politiska frågorna, om kvinnokampen, om klimatkrisen och den kommande apokalypsen, men jag kan heller inte undvika de frågorna. Kvinnans roll i samhället är fortfarande ett stort problem i hela världen och därför skriver jag om det.

Skrivandet som arkiv

När Judith Hermann i ett tv-program utsågs till den nya generationens röst var hennes första reaktion att gå hem och lägga sig. Hon insåg att livet skulle förändras i ett slag – och det gjorde det, konstaterar hon nu. Med visst vemod säger hon att hon hade velat skriva längre bara för sig själv.

– Den första boken skriver du för din egen skull, du vet ingenting om litteraturbransch, läsare och kritiker och det finns en stor frihet i det.

De sju böcker som hon hittills har författat har blivit ett arkiv över hennes eget liv. Hon ser det som en lyx, som kommer att ha ett pris.

– Men jag vet inte vilket. Ibland är det kanske ensamhet eller en viss form av asocialt beteende. Men jag är väldigt glad över att skrivandet formade mitt liv.