Hur ser egentligen en pommes frites-korg på en hamburgerkedja i Jönköping ut? Det är sådant som människor numera vill diskutera med journalisten och författaren Wanda Bendjelloul. I sin debutbok öser hon ur en kunskapsbank hon aldrig trodde att hon skulle få nytta av, som till exempel innefattar hur tre gram isbergssallad känns i handen.

– Det är lustfyllt att få prata om alla detaljer från den tiden. Tyvärr är det många som förstår senare i livet att de också har varit med om saker som inte var okej, men som de var för ung för att formulera då, säger hon.

Wanda Bendjelloul skildrar hur brännsår täcker armarna efter att den unga huvudpersonen skrapat bort gammalt kött från grillen, och hur det känns att svabba bort blod på en toalett där en kvinna just har dött i en överdos. Lusten att berätta om serviceyrkets verklighet vaknade när hon såg reklam för en snabbmatsrestaurang, som sade sig vara en fantastisk inkörsport till arbetslivet och en karaktärsdanande plats.

– Min erfarenhet är att det var en inkörsport till allt det dåliga med vuxenlivet och arbetslivet: sexism, rasism och utnyttjande av unga människor, säger Wanda Bendjelloul.

Subtila klasskillnader

Vi sitter på ett café i Gamla Enskede i Stockholm, ett område vars namn numera genererar extra miljoner i villaförsäljningarna. Wanda Bendjelloul skruvar på sig i ett lätt obehag, hon växte upp ett par hundra meter längre bort, på den andra sidan tunnelbanespåret, i förorten Dalen. Där var inkomsterna lägre och andelen utlandsfödda högre.

Sedan dess har Wanda Bendjelloul tagit sig in i kulturjournalistikens värld – och Enskede har blivit rikare, vilket syns på de hipsterinspirerade restauranger som har öppnat i centrum.

– Ja, jag har gjort en klassresa, även om det går inflation i dem nu. Ingen av mina föräldrar har avslutat grundskolan och mina släktingar förstår inte riktigt vad jag gör, summerar hon.

Boken utspelar sig i nutid och hon skildrar hur den unga huvudpersonen betraktar de puderfärgade villorna utifrån. Själv kände Wanda Bendjelloul sig aldrig hemma med miljön där de jämnåriga ledigt förde en dialog med vuxna om samhället.

– Som ung när man möter det första gången kan man inte sätta ord på vad det är, man känner sig bara fel och annorlunda. Alla var väldigt fina och älskvärda med mig. Men plötsligt började jag se att vår plastjulgran var udda och den där lädersoffan hemma också...

Makt för maktlösa

De unga tjejerna i boken drömmer om materiella saker, som exklusiva väskor. Men deras längtan anses inte fin, menar Wanda Bendjelloul. Hon vill ta tillbaka titelns ord "Dalenglitter", som är en nedsättande term för förortstjejernas billiga smycken. Och även om hon inte förordar konsumtion pekar hon på klassaspekten.

– Det finns ett visst klassförakt i att kategoriskt se ner på längtan efter kapitalvaror. Eftersom det är ett privilegium att vara mätt och inte vilja ha mer saker.

Kundernas nedlåtande attityd är vardag i snabbmatsrestaurangen. Men Wanda Bendjelloul visar hur de unga tjejerna också tidigt konfronteras med sexism: bara snygga tjejer får stå i kassan – men då får de tåla chefens inviter.

– För de här kvinnorna går vägen till oberoende alltid via beroende och då är frågan hur mycket man är beredd att kompromissa. Det finns så många frestelser och genvägar för någon som inte har de ekonomiska förutsättningarna att nå sina mål.

Det sammanfaller också med tiden då tonåringarna börjar upptäcka sitt sexuella kapital.

– Det är ett slags makt för maktlösa. Men det är ett tveeggat svärd, säger hon.

"Klass i klass"

Boken speglar inte bara livet i Dalen, som av vissa betraktas som förorten light. Den synliggör också polska förorter. När huvudpersonens polska kusin dör i en arbetsplatsolycka reser hon dit till hans begravning. Där är misären större och sexismen fränare.

Så minns Wanda Bendjelloul sina egna Polenresor till mormor – som en "reality check". Hennes polska påbrå syns inte, och hon har aldrig behövt utstå öppen rasism. Men hon har samtidigt förutsatts vara någon hon inte är, och levt med ett slags "mellanförskap".

– När man kommer in i miljöer där man inte känner sig trygg så antas man vara en del av normen som vit person. Det är som att bära en stor hemlis. Och att försöka smälta in är ganska dränerande, säger hon.

Samtidigt är det ju ett privilegium att slippa utstå rasism på grund av sin hudfärg och att kunna röra sig mellan olika miljöer är också en superkraft, som gör en känslig för olika nivåer av makt, menar Wanda Bendjelloul. Hon visar hur huvudpersonens situation plötsligt skiftar i en polsk verklighet.

– Syftet har varit att visa på klass i klass i klass, som i en rysk docka.