På soffbordet ligger nutidshistorikern Timothy Garton Ashs "Europa: en personlig historia" och en lika purfärsk samlingsutgåva av Sara Lidmans brev, "Levtrådar". Per Wästberg bläddrar fram till en svartvit bild på tre uppsluppna författare: Sara Lidman, Nadine Gordimer och han själv.
– Sydafrika förde oss ihop. Jag får nog säga att jag är skyldig till att Sara Lidman for till Sydafrika
Varken Sara Lidman eller Nadine Gordimer finns med bland de minnesporträtt som han publicerat i sin senaste bok, "Tidvatten". Per Wästberg skriver om döda vänner, författare och närstående – sin dotter – som han aldrig hyllat i någon av sina tidigare böcker.
Faktum är att 99 procent av människorna i personregistren i Per Wästbergs fem memoarböcker nu är döda, berättar han.
– Det är det man får betala med för att bli så här gammal, att andra försvinner. Det är mycket saknad, men jag berömmer mig med att ha ett mycket gott minne, jag kan framkalla väldigt mycket.
"En verbal svetslåga"
Poeten Kristina Lugn återskapar han som "en verbal svetslåga som hoppar från tuva till tuva i skräck över att bli lämnad och förrådd". Hon blev en av hans närmaste vänner. Per Wästberg har kvar alla hennes mejl.
– Vi fick oerhört nära kontakt, vi mejlade jämt, och gick och drack te och åt scones. Hon levde på bröd.
Även texten om dottern, författaren Johanna Ekström som dog i cancer 51 år gammal, tyckte han var självklar att ta med.
– Hon stod mig väldigt nära trots vissa bråk som vi hade kring en av hennes böcker, men det låg långt tillbaka. Jag tyckte det var naturligt att skriva om en person vars gester och röst finns kvar, som jag har så starkt inom mig.
Den som väntar sig uppgörelser blir besviken. När Per Wästberg i en av sina memoarböcker beskrev Jan Myrdal som "en av de svekfullaste människor jag träffat" gjorde han ett undantag. I minnesporträtten tonar han dessutom ner sig själv. Läsaren får inte veta att Per Wästberg brevväxlat med Karen Blixen eller att han tycker att hon borde ha fått Nobelpriset – något akademiledamoten Eyvind Johnson satte stopp för.
– Jag försöker vakta mig, jag tycker att de andra är viktigare.
Tusen nya världar
Han har jobbat för Internationella Pen och i största hemlighet – och utan att få betalt för det – under 20 år på uppdrag av Olof Palme förmedlat svenska biståndspengar till det sydafrikanska motståndet mot apartheid. Men framför allt har han levt och lever fortfarande ett liv med och i litteraturen. Skrivandet är viktigt men läsandet avgörande.
– Varje bok öppnar dörrar till tusen världar som kanske inte går att nå på annat sätt.
Den krassa synen på framtiden för sina egna böcker bottnar i insikten om att han inte "likt Kerstin Ekman kan skriva den ena stora romanen efter den andra". Samtidigt har de 10-talister som han själv läste som ung mer eller mindre försvunnit ur det allmänna medvetandet – alla utom en: Elin Wägner.
"Tidvatten" avslutas med en samling självbiografiska texter, sammantaget ett slags ljust testamente.
– Jag är på ett personligt plan hoppfull, det vore roligt att leva lite längre, framför allt med min yngre hustru som betyder så mycket. Men nuläget med Ukraina och Israel är väldigt dystert, mer än jag kan minnas, säger Per Wästberg.
TT: Hur hanterar du det? Har du något råd?
– Nej. Om det varit för flera decennier sedan när jag var chefredaktör på Dagens Nyheter skulle jag ha skrivit mycket om det, men nu finns det andra som skriver, några av dem väldigt bra.