Trots att hon hade medverkat två gånger i Melodifestivalen var Cornelia Jakobs nästan helt okänd för tittarna när hon röstades raka vägen till final i den första deltävlingen.
– Jag trivs ganska bra som underdog. Jag var ju inte på något sätt tippad som favorit utan det ses som att jag “kom från ingenstans”. Men det är klart att det är smickrande och kul, säger hon.
"Råkade hamna"
Det var 2011 som Love Generation sattes samman av producenten Red One. Bandet lyckades ta sig till Andra chansen, för att året därpå åka ut direkt. Att jämföra den upplevelsen med årets medverkan är svårt, tycker hon.
– Love Generation var något jag råkade hamna i. Jag blev inplockad av en producent som var superhajpad då och jag tyckte mest bara det var kul att få uppleva allt. Det som jag gör nu är mitt hjärteprojekt. Det är ganska lite i det kreativa som är likt det jag gjorde för tio år sedan.
Med favoritskapet följer också en hel del uppmärksamhet. Cornelia Jakobs beskriver det som "lite läskigt" och försöker att hantera förfrågningarna som strömmar in.
– Det är skrämmande när det går över en natt och man har 23 000 följare på Instagram. Jag har hållit på i så många år utan att folk har vetat vem jag är och nu vet de plötsligt. Det är en stor omställning, särskilt eftersom jag har varit i en utmattningsdepression ganska länge och det tar tid att komma tillbaka.
Att gå in i en gigantisk apparat som Melodifestivalen kan vara en utmaning. Cornelia Jakobs behövde fundera ut en strategi för att kunna njuta av upplevelsen, säger hon.
– Jag visste redan tidigt att jag skulle behöva jobba med mitt psyke. Jag har lätt att få prestationsångest och försökte bena ut “vad är mitt mål med det här?”. Jag ville kunna njuta av allt medan det händer och inte vara stressad och nervös och det lyckades jag med under delfinalen. Jag var glad, lugn och ångestfri, vilket berodde på att jag hade ett så fantastiskt team omkring mig.
Musikalisk familj
Cornelia Jakobs kommer från en musikalisk familj, där farmor är tonsättaren Kerstin Nerbe och pappa Jakob Samuels i The Poodles. Hon började på Kulturama i högstadiet och fortsatte sedan på Rytmus under gymnasiet.
– Jag har fått ta del av musik hela mitt liv. Pappa har alltid haft replokal i källaren eller nära där vi har bott och när farmor var barnvakt satt vi på Folkoperan medan hon repeterade. Det har förmodligen hjälpt jättemycket i min känsla att det är självklart vad jag ska göra. Jag har aldrig haft en plan b eller funderat på vad jag skulle göra om jag inte skulle hålla på med musik.
Det har aldrig funnits krav hemifrån på att skaffa sig "ett riktigt jobb", säger hon.
– Det känns lyxigt att inte ha behövt ha förväntningen från föräldrarna på att man ska bli läkare och så måste man vara rebell. Det var faktiskt min syster som blev rebellen. När hon började ekonomiprogrammet på Östra Real hade vi krismöte hemma och mina föräldrar undrade vad hon höll på med som valde en så tråkig inriktning. “Välj något kul i stället!”.
Träffade pojkvännen
Första upplevelsen av Melodifestivalen fick Cornelia Jakobs 2008, när The Poodles tävlade tillsammans med E-type. Låten "Hold me closer" har hon skrivit tillsammans med bästa vännen Isa Molin, som är dotter till Bobby Ljunggren, den låtskrivare som haft näst flest alster med i Melodifestivalen genom tiderna.
– Jag började i Isas skola i sjuan och det var samma år som pappa var med. Vi fann varandra där, genom att “Ska du också på Mello? Vad kul då ses vi där!" Melodifestivalen har absolut sammanfört oss. Och jag känner mig så trygg med att ha min bästa vän och min pojkvän med mig i den här upplevelsen.
"Hold me closer" har nämligen sammanfört Cornelia Jakobs med en annan viktig person: låtskrivaren David Zandén.
– Vi skrev den här låten tillsammans med Isa. Den handlar egentligen om en annan kille som jag var hjärtekrossad över i somras. Sedan blev det många timmar tillsammans i studion under hösten och det var då jag förstod att jag ville vara med David.
Efter nyår blev paret tillsammans.
– Det var fint att mitt krossade hjärta ledde mig till det här. Att han först fick trösta mig, men att vi till slut insåg att vi var kära. Det är nästan för bra för att vara sant – usch vad lökigt!