Han sitter på en stol på artisthotellet med samma uppsyn som på scenen under sitt nummer. Uje Brandelius ger ett lugnt intryck i vanliga fall. Och med allt schlagerståhej runtomkring framstår han som extra dämpad. Men han tycker att Melodifestivalen är kul, intygar han.

– Alla är snälla och glada. Jag hade fått höra så mycket att det var en sådan jävla cirkus och att man kastas in i en tumlare utan att fatta vad som händer. Men jag tycker inte riktigt att det har levt upp till de förväntningarna. Dagarna går i behaglig takt, säger han.

Samtidigt tycker han sig ha svårt att matcha de andra artisternas översvallande pepp. Att ha ett jättestort leende och säga "gud va kul!" ligger inte för honom.

Å andra sidan hade kanske ingen väntat sig att Uje Brandelius plötsligt skulle dansa runt i Saab Arena och kindpussas.

– Det där kanske är mer ett krav som jag har lagt på mig själv, att inte vara en så butter surgubbe och att jag ska låta mig dras med i den här Mello-energin. Men sådan är jag inte.

"Vill bara göra en bra låt"

Diagnosen spelar också in. Sedan flera år lever Brandelius med Parkinsons sjukdom, vilket han bland annat har skildrat i filmen "Spring Uje spring". Därför gäller det att inte bli för upprörd eller stressad. Det går helt okej, trots det hektiska schemat. Samtidigt förföljs han av röstproblem under repetitionerna, vilket man hoppas fixa med mediciner och röstcoach.

– Det är litegrann "sickness benefit" som man pratar om. Alla vet ju om att jag behöver särbehandling så de hittar på olika saker så att det ska bli så ostressigt och enkelt som möjligt för mig. Som att sitta på en stol på scen, säger han.

Bidraget "Grytan" skrev han egentligen inte till Melodifestivalen. Men hans manager övertalade honom att skicka in låten till tävlingen. Att anpassa den till sammanhanget har han inte haft en tanke på.

– Om jag nu ska vara med i det här spektaklet så vill jag ju göra något som jag står för. Jag vill inte göra ironiska schlagerlåtar, det känns helt meningslöst. Jag skiter i vad som funkar i Mello. Jag vill bara göra en bra låt, säger han.

– Och det är väl därför jag kommer sist, tillägger han med ett snett leende.

"Grytan" handlar om hur låtens berättarjag vidbränner en gryta inför en middag, tröstas av sin sambo och att de får en fin kväll med varandra ändå.

– Den vanliga Mellolåten handlar ju om stor kärlek, stor övergivenhet eller stor sorg. Jag har gjort en låt om små känslor och det är svårare, säger Uje Brandelius.

"Är ett asshole"

Samtidigt är låtens humor bedräglig, förklarar han.

– Jag tänker att de skrattar först, men så kommer det en liten tår på slutet. Jag brukar jobba så, öppna folk med humor och sedan slänga in något sentimentalt så att de bölar.

Även om de flesta ser låten som en rak kärlekshistoria finns också en tvetydighet, tycker han. Är det grytan som paret försöker frysa in i slutet, eller handlar det om deras egna olösta konflikter. Och här finns även ett genusperspektiv.

– Det är tjejen i det här fallet som tar det känslomässiga ansvaret och ser till att grytkocken inte bryter ihop och det tror jag att många känner igen sig i. Om man tar på sig sådana glasögon kan man tycka att berättarjaget är ett asshole.