Emil Arvidson har intervjuat gangsterrappare, musikproducenter, jurister och även politiker för att beskriva den scen som har växt fram inom svensk hiphop de senaste åren. En svår uppgift – som ställdes på sin spets i och med mordet på artisten Einár i oktober 2021.
– Från början var jag tveksam till om jag skulle skriva om Einár överhuvudtaget. Han skiljer sig från de andra artisterna i och med att han har en helt annan bakgrund, men nu gick det inte att undvika. Många artister antar rent mytiska proportioner och han har blivit en centralfigur efter sin död.
Skrev i realtid
Efter rapparens bortgång uppstod en debatt om hur allt fokus hamnade på att en vit artist bosatt i Hammarby Sjöstad sköts ned på gatan, när ytterligare 46 personer föll offer för gängvåldet samma år.
När det skedde hade Emil Arvidson redan fått två böcker antagna av Bonnierförlaget Forum: en om gängkriminalitet och en om svensk gangsterrap. Den senare är den som precis har kommit ut.
– Det har varit en utmaning att skriva i realtid och att försöka få ihop en sammanhängande historia. Det sista kapitlet skrev jag för bara några veckor sedan, om våldsvågen vi befinner oss i just nu i Stockholm.
Själv bor Emil Arvidson i Bredäng, en förort som hyser såväl kulturarbetare som gängkriminella. Han exemplifierar hur algoritmerna i sociala medier har gjort att människor numera lever i separata verkligheter, något som göder gangsterrappens skuggsidor.
– Jag stötte på ett gäng tioåringar som frågade om jag är civilpolis. Jag försökte förklara mitt jobb som musikjournalist, men de var inte imponerade av att jag har intervjuat Jay-Z eller 50 Cent, de visste knappt vilka de är. De lyssnar bara på Bredängs lokala gangsterrapstjärna, som polisen pekar ut som en högt uppsatt gängkriminell i Bredängsnätverket. Han är deras förebild och idol.
Anonymt konto
Emil Arvidson har skapat ett anonymt Tiktokkonto där han bara följer gängkriminella och gangsterrappare. Det har genererat ett mörkt flöde med "sjuka grejer" som postas i en värld som befinner sig allt längre från det etablerade mediesamhället.
– Det är en ganska konstig del i debatten, att man pekar ut de här ungdomarna och tror att de ska kunna lösa den komplicerade frågan med gängkriminalitet. Det känns säkert bättre att kunna skyffla problemen någon annanstans och det tycker jag att debatten om gangsterrap gör. Den blir en tacksam måltavla för all frustration, all sorg och allt mörker som kommer med gängkriminaliteten.
När Emil Arvidson för 20 år sedan jobbade med att bevaka hiphopscenen var situationen en helt annan. Artisterna läste musikrecensioner och såg kontakten med etablerade medier som en väg till ett annat liv. Samtidigt kunde de bli arga när de kände sig missförstådda – men inte på samma sätt som i dag.
– Jag var en jobbig musiknörd som skrev skarpa sågningar. En gång hade min kompis skrivit en dålig recension av en stor svensk rappares skiva och rapparens kompisar började slåss med oss i en källare på en bar. Men det var liksom det värsta som hände. Nu finns inte den typen av musikjournalistik, men jag kan inte se att det hade gått att skriva syrligt om någon av Vårbynätverkets rappare. Det görs ju i alla fall inte och hade nog kunnat leda till en helt annan slags hotbild.
"Hittar publik ändå"
Att en del musikgalor inte längre delar ut priser till gangsterrappare och att medier presenterar gangsterrappen som uteslutande problematiskt leder enligt Emil Arvidson till att kulturen trycks bort – men inte att den försvinner.
– De hittar sin publik ändå, via sociala medier och radikaliseras ännu mer när de inte blir granskade. Vi som samhälle kan inte bara ta ett kliv bort från världens största musikkultur och tro att det där löser sig av sig självt om vi bara tar avstånd. Förändrar vi något på riktigt om vi ger en P3 Guld-statyett till Victor Leksell i stället för Yasin?