– Eftersom jag är mitt eget skivbolag blir det nästan som fyra årstider att ge ut ett album. Man spelar in, mixar, lanserar och sedan ger man sig ut på turné. Nu har det bara varit som en enda lång, grå vinter där man sitter hemma för sig själv.

Rasmus Arvidsson ringer upp från sin källare nära Färjestaden på Öland, där han inrett en egen studio men inte isolerat ordentligt. Det är i början av december och "fruktansvärt kallt", trots att han bär dunjacka, berättar han för TT.

– Jag har tillbringat många timmar här under året som gått. Vår nya producent bor i Berlin och fick reseförbud samtidigt som de stängde ned hela Danmark. Att göra allt pålägg och sång själv hemma blir själsdödande i längden. Jag blir osäker och framför allt väldigt hård mot mig själv när det gäller sången, säger Rasmus Arvidsson.

Bandet lyckades i slutet av sommaren samlas i Lund för en veckas intensiv inspelning av det album som döpts till "Smile and wave". Producenten Jari Haapalainen reste upp från Berlin och resten av bandet tog sig från Nybro, där man en gång startade.

Blickar inåt

De flesta musikintresserade har redan hört historien om hur Rasmus Arvidsson kom hem från London, efter att nästan ha mist livet i en drogöverdos. Han kontaktade först missbruksvården i Sverige, därefter barndomsvännen Patrik Åberg och de två bildade Avantgardet. Det var 2015 och fem år senare är bandet etablerat på den svenska popscenen. På "Smile and wave" säger Rasmus Arvidsson att han för första gången blickar inåt i texterna, som en konsekvens av bristen på yttre intryck.

– Jag har aldrig varit speciellt intresserad av att skriva om känslor. Det har aldrig känts intressant för någon annan vad just jag känner. Men under det här året brottas alla med samma typ av inre konflikt, bara i att ta sig upp ur sängen finns ett motstånd. Och då måste många gå till jobbet och kriga på ändå.

"Man kämpar på"

Trots det inåtblickande allvaret låter det inte ultradeppigt om det nya albumet – tvärtom finns där flera upptempolåtar med texter präglade av framtidstro. Ett medvetet val, enligt Arvidsson.

– Det hade varit enkelt att ta en genväg och göra skivan becksvart och hopplös. Men jag vill att den ska spegla psyket och den naiva hoppfullheten man måste frambringa. Man kämpar på men blir nedslagen igen. Jag har försökt att skriva den som ett "peptalk" till mig själv, förklarar han.

Han beskriver sig själv som en person som inte vill göra något halvdant. Det var därför en hög tröskel att kliva över att ta sig tillbaka till studion, när det inte går att dela de nya låtarna med publiken under livespelningar.

– Vi blev erbjudna att strömma eller göra anpassade 50 personers-spelningar. Men jag kände att det måste bli 100 procent, annars är det inte värt det.

Däremot såg han möjligheten att utvecklas, vilket var det som till slut mynnade ut i att det trots allt blev en skiva under det märkliga året 2020.

– Om jag skulle lyssna på en tidigare skiva och tycka att "fan vad den är bra", då har jag misslyckats. Då har jag inte utvecklats eller tagit ett kliv någonstans och det är jag allergisk mot. Jag vill tycka att det jag gör just nu är svinbra men det jag har gjort förut ska kännas som att det går att göra bättre. Det viktiga är att man rör på sig åt vilket håll som helst, framåt eller åt sidan, bara man inte står still.