J Mascis sitter framför en hylla med bråte hemma i Amherst i Massachusetts och tar det lugnt. Minst sagt. Om det inte vore för att han blinkade då och då skulle man tro att videosamtalet hade hängt sig.
Att Dinosaur Jr:s frontman hellre uttrycker sig i dånande gitarrmattor än i fullständiga meningar är känt sedan gammalt. Fåordigheten är nästan legendarisk och nu är han dessutom morgontrött och utled på pandemin.
TT: Vad saknar du mest med livet före viruset?
– Psykisk hälsa.
TT: Lider du av psykisk ohälsa?
– Ja. Det är mycket paranoia över att bli smittad.
Han saknar att turnera, berättar han. Eller egentligen bara att ha något att göra hela dagarna.
– Att spela är en anledning till att kliva upp ur sängen på morgonen. Jag mår inte bra av att vara hemma hela tiden.
"Var elak förr"
Efter ett års försening släpper Dinosaur Jr skivan "Sweep it into space". Där surfar de vidare på den kreativa våg som de har lyckats hålla i sedan återföreningen 2005.
– Jag vet inte hur vi gör det. Jag tänker inte så mycket på det där. Jag gör bara musik som jag själv tycker är bra, säger J Mascis och rycker på axlarna.
Dinosaur Jr:s ursprungliga uppsättning hann bara finnas i några år på 1980-talet. Efter ändlösa bråk sparkade J Mascis basisten Lou Barlow 1989. Trummisen Murph försvann några år senare. Att just de tre skulle börja spela tillsammans igen var osannolikt. Att de dessutom skulle hålla ihop i sexton år och spela in fem kritikerrosade album tillsammans var rent otänkbart.
– Vi gör bara en sak i taget. Jag har aldrig tänkt särskilt långt framåt, säger Mascis.
TT: Hur är det mellan dig och Lou i dag?
– Bra, antar jag. Vi spelar, men vi pratar inte så mycket.
TT: Vad är annorlunda nu jämfört med förr?
– Jag var elakare. Jag kunde vara väldigt sarkastisk och jag var bra på att psyka andra. Det var som psykisk tortyr och jag var bra på det.
"Dålig på att vara ensam"
Precis som förr står Lou Barlow för två av låtarna på skivan. På 80-talet var Barlows bidrag ett infekterat trätoämne mellan dem. I dag beskriver J Mascis nya låten "Garden" som den bästa som kollegan någonsin skrivit åt bandet.
– Vi ställde upp två trumset som Lou fick jamma till. Det tyckte han mycket om, säger han.
TT: Vilken är din favoritlåt på skivan?
– "I ain't".
TT: Varför?
– Den blev bäst.
TT: Du sjunger "I ain't good alone" i refrängen. Vad handlar den om?
– Att jag är dålig på att vara ensam.
TT: Vem tänker du på då?
– Min fru, tror jag.
TT: Hur var det att ha Kurt Vile som medproducent?
– Det var bra. Han kom in och lättade upp stämningen, drog skämt och skapade en annan vibb. Annars är det ju bara jag, Lou och Murph som står och spelar samma låt om och om igen.
"Jag gillar Sverige"
Kanske är det Kurt Vile-vibben som gör att "Sweep it into space" låter lite poppigare och luftigare än tidigare. Men rundgång och oljud finns kvar. När andra gamla gitarrband blir mer lågmälda med åren gör Dinosaur Jr tvärt om. Bandet, som en gång i tiden beskrev sin musik som "ear-bleeding country" vrider hellre upp reglagen ännu mer.
– Det är kul för oss. Jag vet inte om det är det för dem som lyssnar, säger Mascis med ett snett leende.
TT: Varför är det kul att spela så högt?
– Det gör musiken till en rent fysisk känsla. Jag vill att det ska kännas som att själva ljudet fångar upp mig om jag skulle ramla omkull. Jag har alltid velat att det skulle kännas som när jag såg Motörhead första gången.
TT: Kommer ni till Sverige när ni turnerar igen?
– Jag hoppas det. Jag gillar Sverige. Jag gillar Debaser-klubbarna och den där gatan med alla musikaffärer och skivaffärer i Stockholm. Kan ni ha konserter i Sverige nu?
TT: Nej. Och Debaser-klubbarna har stängt.
– Okej. Fan.
