Hon presenterar sig kort och gott som Fröken. Jobbkläderna – den rosa rånarluvan och de långa lösögonfransarna är på. Hon har samlat på sig ett 20-tal luvor vid det här laget, men den här från Louis Vuitton är favoriten, berättar hon.
Det har gått fort sedan "Rid mig som en dalahäst" drabbade landet förra året. Efter att ha snurrat i Tiktok-videor och i a-traktorernas ljudsystem klättrade låten högst på topplistorna och plötsligt var Fröken Snusk en av landets största popstjärnor.
– Jag kollade tidigare i dag, och min "Dalahäst" har mer spelningar än "Främling". Det är ju en låt som jag har växt upp med och nu har jag fått mer streams på ett halvår. Jag fattar ingenting, säger hon.
Framgångarna delar hon med Rasmus Gozzi, en musikproducent med både enormt arbetstempo och bra näsa för partyhits. Det var Rasmus Gozzi som hade en vision av en maskerad tjej som sjunger snuskiga låtar. När de träffades genom en gemensam vän och hon sjöng lite på skoj hade han hittat sin Fröken Snusk, berättar hon.
"Är snuskig som fan"
Det är Rasmus Gozzi som ligger bakom de grova texterna. I början kändes vissa saker inte helt okej att sjunga, berättar hon. Men sedan dess har gränserna flyttats.
– Nu har jag insett att det bara är humor. Bara för att jag säger att jag är ett luder så betyder det inte att jag ser ner på mig själv, utan det är bara på kul. Ju snuskigare desto bättre skulle jag säga.
Hon intygar att hon är en "snuskig" person även utan masken.
– Det här är ingen fasad. Jag är snuskig som fan, förklarar hon.
– Men det händer att folk slår mig i rumpan. Bara för att jag heter Fröken Snusk betyder det inte att man får ta på mig.
Med snuskig syftar hon främst på sin frispråkighet, förklarar hon.
– I stället för att fråga vad du jobbar med så kanske jag frågar vad som är din favoritställning. Det är roligare att lära känna folk på det sättet, säger hon.
"Svarar jag inte på"
Men den där frispråkigheten har gränser. Hon pratar inte om något som skulle kunna bidra till att röja hennes verkliga identitet. Hon säger sig vara 18 år och ha hoppat av gymnasiet i fjol för att satsa på musiken. Enligt andra uppgifter är hon några år äldre. Texter och image anspelar på småstadsliv, men dialekten låter onekligen Stockholm.
Hur mycket pengar som hon drar in och hur de fördelas är också hemligt.
– Det svarar jag inte på, men det går bra. Men vi jobbar fan stenhårt också. Jag är nästan aldrig hemma, jag bara åker runt och spelar, gör intervjuer och spelar in musik. Det är verkligen hårt jobb, säger hon.
Intervjun äger rum på ett lyxhotellrum som skivbolaget Universal har fixat mitt i Stockholm. Fröken Snusk spelas på P3 och bjuds in till tv-morgonsoffor. Finrum som snusksjungande föregångare som Eddie Meduza eller Björn Rosenström bara hade kunnat drömma om.
– I början märkte man ju att till exempel SVT och TV4 ville hålla oss borta. Sedan när de insåg att det går så pass för både mig och för hela genren så har de insett att de måste ta in oss. Alltså, vad ska de prata om annars? Allt annat har ju dött.
"Homofobin är tillbaka"
Men mainstream-uppmärksamheten betyder också att man hålls ansvarig på ett annat sätt än tidigare. Visst, Fröken Snusk har sjungit om strypsex och fenomenet tjackballe utan att väcka några större folkstormar. Men med låten "Homofil" fick man bland annat författaren Tone Schunnesson att utropa "homofobin är tillbaka" på Aftonbladets kultursidor.
Enligt Fröken Snusk var allt ett missförstånd. Med "homofil" syftade man på det norska uttrycket, som inte är nedlåtande på samma sätt som i Sverige, hävdar hon.
– Jag blev anklagad för att vara homofob, vilket gör mig väldigt ledsen och besviken Det stämmer inte, jag älskar alla människor lika mycket. Oavsett vem du gillar eller vad du gör. Det blev jättemycket mot mig, för jag är ju ansiktet utåt för hela det här varumärket.
– Men kritik får man ju alltid, så det är bara att fortsätta, tillägger hon.