Almes nya album utspelas under ett dygn där han från en morgon till en annan på filmiskt manér gör olika nedslag i sitt förflutna. Han sjunger om morgonsolen över barndomens Majorna, minnesbilder från en halsbrytande treveckorsfylla och blomsterhandlaren "Blomman" nere på torget som sålde gräs vid sidan av.

Det handlar om minnen som han i många fall förträngt och nu har grävt upp igen.

– I mitt huvud så stänger jag av jobbiga saker. Men samtidigt som man stänger av jobbiga saker så stänger man också av många fina saker. Det har varit något slags identitet som jag har velat få tag i nu. Jag ville veta vem jag var då. Jag har försökt att gräva så mycket jag kan, säger Joel Alme.

Hans senaste skivor "Flyktligan" och "Bort bort bort" var smärtsamma skildringar av utanförskap och missbruk under uppväxten. Den här gången kändes det bättre att resa i tiden, berättar han. Nu kunde han se tillbaka på sig själv med värme.

– Det var härligt. Vissa verkar tycka att jag vältrar mig i elände när jag skriver, men det har aldrig handlat om det. Jag har inte letat efter jobbiga saker, säger han.

"Är ett avsked"

Skivans Göteborgsresa gjorde han rent bokstavligt.

– Jag har fysiskt åkt ner och varit på alla ställen som jag bott på och pratat med så många människor som möjligt. Men allt är ju förändrat. De viktigaste platserna för mig var där man kunde hyra film och skivbutiker, men allt sådant är ju borta. Jag har gått runt och kollat på vad det är för nya fula företag som ligger där.

Joel Alme bor sedan många år i Stockholm och i och med den här skivan känner han sig klar med det gamla Göteborgslivet som han ägnat sina senaste tre skivor åt.

– Det här är ett avsked. Jag känner mig lättad på något sätt. Att flytta till Stockholm var en flykt, från mig själv och från hela sättet som vi levde på. Det var jäkligt diffust och dimmigt och jag passar inte i det där rastlösa vimlet. Jag behöver trygghet och jag träffade en tjej som hade barn och jag såg att det kunde finnas ett riktigt liv. Men det är klart, att fly går ju inte riktigt. Jag var tvungen att komma tillbaka.

"Är ett vanedjur"

För den som är bekant med Joel Alme låter "Sköt er själva så sköter jag inte mitt" hemtamt – med soul, stråkar, stora rum och akustiska instrument. Från början tänkte han sig att skivan skulle låta som gamla tiders doo wop.

– Med körer och en sådan lite gammal lägereldskänsla på musiken. Mattias Glavå har en liten resväska som är en rullbandspelare som han åkte upp till Stockholm med för att spela in två låtar och så fick vi den känslan. Sedan utvecklades det till att vi spelade in så mycket som möjligt live där allt sker naturligt och ljuden glider i varandra.

Precis som tidigare har Joel Alme spelat in den nya skivan tillsammans med producenten Mattias Glavå. Dels för att han och Glavå är nära kompisar som jobbar bra tillsammans – dels för att den trygghetssökande vanemänniskan Alme gärna ville att allt skulle vara som vanligt.

– Jag är ett vanedjur och jag har väldigt svår att ändra på mig. Om man skulle gå igenom mina låtar så skulle man märka att alla har två intron, två verser, två refränger, alltid samma. Jag kan tycka att det är stor skillnad mellan mina skivor medan andra kan säga "det här är ju exakt samma".