Fröet till Sahara Hotnights återförening såddes när gitarristen Maria Andersson besökte trummisen Josephine Forsman i Los Angeles. Sedan splittringen 2011 har de bara träffats sporadiskt alla fyra, och nu ville Maria Andersson ta upp bandtråden igen. Men ingen musik blev skapad i änglarnas stad, i stället pratade de ut om förväntningar och rädslor.

– Helt enkelt: kommer det att bli jobbigt, tar vi fram det sämsta ur varandra? Eller kommer vi att skjuta in en god portion harmoni, säger Maria Andersson.

Gitarristen Jennie Asplund flikar in:

– Vi kan verkligen locka fram det värsta ur varandra.

Rockgruppen fick sitt genombrott som tonåringar och släppte 1997 debut-ep:n "Suits anyone fine". Två år senare kom deras första album "C'mon let's pretend". Men Sahara Hotnights framgång innebar inte bara musikglädje, kändisskap och turnéer. Den blev även förknippad med stor stress och slitningar inom gruppen.

Krockade bussen USA

Jennie Asplund beskriver hur de under sina mest hektiska år tillbringade större delen av tiden i en turnébuss i USA. Varje avklarad spelning bockades av på en lista, sedan skyndade de vidare till nästa stad. Det fanns ingen felmarginal, en timmes försening innebar ett missat gig.

– Vi var med om en bilolycka i Klippiga bergen på väg till Denver, och det var bara "nej, nu kommer vi inte att hinna". Vi trampade genom snön, kom till en by med en "diner" som bjöd oss på varm choklad, medan tårarna rann.

De fick ställa in spelningen, och blev ännu mer försenade till resterande gig.

– Vi vågade inte köra för snabbt och blev livrädda varje gång bilen åkte på halt underlag. Det var full PTSD (posttraumatiskt stressyndrom), berättar Jennie Asplund.

Samtidigt har aldrig musikskapandet, inspelningarna, repen eller konserterna varit problemet, säger de.

– Det är klart att man har olika idéer om hur saker ska låta, men det är någonting vi kan komma fram till. Det är mer "hur ska den här grejen se ut på Instagram?" Ja, vem fan bryr sig egentligen? Men det ska ändå tas ett beslut, säger Jennie Asplund.

"Skulle vara modigt"

Det kommande albumet "Love in the time of low expectations" blev till under flera års tid, när de testade att arbeta med olika producenter. Eftersom de hade andra jobb i olika städer blev det svårt att få ihop musikpusslet.

– Det gick ett halvår mellan gångerna vi sågs, men när vi väl hade bestämt oss och repat in alla låtar gick det snabbt. Inspelningen var gjord på tio dagar, säger Jennie Asplund.

Maria Andersson berättar hur de spelade in "på ett minimalistiskt sätt med små byggstenar".

– Jag ville att det skulle vara lite modigt, att vi skulle släppa en skiva av fler anledningar än att "det var länge sedan". Det skulle inte vara så lockande att starta upp igen bara för något erbjudande om ett välbetalt själsdödande gig, säger hon.

Extra press

Under sommaren ger de sig ut på turné, med start i Umeå, deras "andra hemstad". Med en timmes pendlingstid från Robertsfors fick de sin första replokal här.

– Det är lite extra press, det kommer säkert att vara nervöst. Men vad är en spelning utan nerver? En tråkig spelning, kan jag säga. När man tappade det, när publiken var som en fond, då var man ute på hal is, säger Jennie Asplund.

Vad som händer när turnén är avklarad är fortfarande ovisst. Både Johanna Asplund och Josephine Forsman väntar barn, och Maria Andersson konstaterar att de har ett litet fönster att jobba med till hösten, "en liten källarglugg".

– Vi får se om det här blir en sommarkatt eller en tamkatt. Tar vi med oss katten efter semestern? Nu är det i alla fall bara sommaren som är inplanerad, säger hon.