I sommar turnerar världens största rockband runt i Europa med avslut i Stockholm den 31 juli. Sex årtionden ihop måste firas grandiost.
Trummisen Charlie Watts gick bort i augusti. Under höstens USA-turné fick Keith Richards kompis Steve Jordan hoppa in.
TT: Hur var det att spela utan Charlie?
– De första spelningarna kändes underliga. Steve sade att när jag vände mig om såg det ut som att jag förväntade mig Charlie där.
Dödsbudet kom oväntat för den 78-årige gitarristen, trots att det inte var första gången hans 80-årige vän drabbades av cancer.
– Vi räknade med att Charlie skulle återhämta sig, men så blev han sämre.
Dyker upp igen
TT: Fanns det ingen tvekan om att fortsätta spela utan honom?
– Egentligen inte. Omständigheterna var sådana att vi var tvungna att fortsätta.
Läs: Tunga affärskontrakt måste fullföljas.
– Jag har känt Charlie så länge. Det är ofattbart att han inte längre är med oss. Jag saknar honom mycket, men börjar komma över det litegrann.
TT: I höstas sade du att vi inte hört Charlie Watts för sista gången. Innebär det att han finns på inspelningar till ett nytt Stones-album?
– Ja, vi har ganska många låtar sparade med Charlie från de senaste åren. Vi är ungefär halvvägs till en ny Stonesskiva, men arbetet pausades av hans död och höstens turné.
Repat med Mick
Keith ”Keef” Richards räknar med att bandet återvänder till studion senare i år för att färdigställa den första plattan med originallåtar sedan "A bigger bang" (2005).
– För några veckor sedan var jag på Jamaica med Mick (Jagger) och Steve. Under en vecka höll vi på med nytt material och fick ihop 8–9 intressanta grejer.
Vår intervju är föranledd av den återutgivna skivan "Main Offender" (1992) med Keith Richards andra band, X-Pensive Winos. Plus en livespelning från samma år.
TT: Vad är tanken med att ge ut den här boxen?
– Jag vet inte. Att det har gått 30 år är väl kanske en ursäkt, tror jag, svarar han och levererar över telefon sitt karaktäristiskt skrockande hesa skratt från en replokal i New York.
Dagen efter återförenas X-Pensive Winos – med Steve Jordan förstås – för att spela tre låtar på en välgörenhetskonsert. ”Keef” ser ut att njuta i fulla drag.
Bara hänger med
I juli 1962 uppträdde Rolling Stones för första gången. Platsen var Marquee Jazz Club i London, som den i USA bosatte Keith Richards tillgivet kallar "min hemstad".
TT: Vad är dina tankar kring 60-årsjubileet?
– På sätt och vis är jag väldigt förvirrad över detta. Känslan är att jag inte borde syssla med det här 60 år senare.
– Men å andra sidan är det något som måste göras och jag bara följer med det som händer.
Han röker inte längre, dricker måttligt och drogerna är ett minne blott.
TT: Alla skämt om din hälsa och tidigare livsstil – kul eller trist?
– Mer roande faktiskt, även om det kan bli för mycket i längden.
– Jag kände aldrig att jag äventyrade vare sig liv eller lem. Fast det gjorde jag förmodligen. Jag rekommenderar inte någon att leva så, men det var min privata batalj och jag kom ut på andra sidan. Det är en bra känsla. Bättre än att dö.
Tunga krigsminnen
Redan i spädbarnsåldern kunde allt ha varit över. En tysk V1-raket slog 1944 ner i bostadsområdet i utanför London där Keith Richards bodde med sin mamma. Tack och lov var de evakuerade – men hans spjälsäng krossades i nazisternas anfall.
TT: Du är född under andra världskriget och jag antar att din barndom och ungdom präglades av spåren efter kriget?
Det blir tyst ett tag. För enda gången under intervjun kommer inte svaret på studs.
– Ja, jag såg ruinerna och upplevde hela atmosfären under efterkrigstiden. Det försvinner aldrig.
TT: Med den bakgrunden, hur ser du på att vi har ett krig i Europa igen?
– Det är otroligt. Uppenbart ligger en galning bakom detta, men det hjälper inte Ukraina. Det som händer är ofattbart, medeltida. . ., säger han, nu med en helt annan skärpa i rösten.
Rolling Stones har skickat en halv miljon dollar för att stödja behövande i Ukraina, berättar han:
– Vi får fundera ut om vi kan hjälpa till på något annat sätt längre fram.
Uppdraget fullföljt
På frågan om Stones funderar på att lägga av efter 60-årsturnén, blir hans svar det väntade:
– Jag tror inte att någon av oss tänker i de termerna.
– För ögonblicket ser jag inget som stoppar bandet. Energin var bra under den senaste turnén och jag kan inte se vad jag annars skulle göra.
TT: Vad ser du som Stones viktigaste bidrag till musikvärlden?
– Att vi förde ut bluesen till en större publik världen över, speciellt den vita. Och det var också vår avsikt då när vi var idealistiska unga grabbar.
Mytiskt möte
Mytomspunnet är mötet den 17 oktober 1961 på Dartford tågstation sydost om London. Mick Jagger, 18 år, bär på skivor med Chuck Berry och Muddy Waters. Skolkompisen Keith Richards, 17 år, blir intresserad.
De börjar snacka musik. Stenen är i rullning.
Passionen för blues hos Stones hårdriffande lokomotiv är oanfrätt. Blues är roten till praktisk taget all populärmusik, enligt honom. Han talar om en "magnetisk kraft" som i början av 60-talet tog unga brittiska musikers själar i besittning.
TT: Hur ser du på rockens framtid?
– Det är som med vilken annan musikgenre som helst. Rocken kommer tillbaka som inslag i all sorts musik, precis som bluesen. På alla skivor du hör finns blues närvarande, någonstans där inne.
En i raden
Något säger att han följer i de gamla bluesidolernas fotspår. De som stod upp till slutet: John Lee Hooker, Howlin’ Wolf, BB King, Lightnin' Hopkins – raden är lång.
Keith Richards skrockar till om sin egen färd framåt:
– Jag lär komma underfund med det den hårda vägen.
Naturligtvis.
Det är i den traditionen han verkar; gitarren tystnar först sedan man blivit hemkallad.
