"Mamma dansar gabber." Ordalydelsen är kanske inte helt exakt. Little Jinders kommentar till låten "Atopos" från Björks nya album "Fossora" swischar nämligen förbi i stories på Instagram och är försvunnen 24 timmar senare.
Ett är ändå säkert: den svenska artisten är överförtjust över att musikvärldens matriark är tillbaka på banan igen. "Jag skulle inte vara den jag är i dag utan Björk", har hon sagt i en tidigare intervju.
I videon till "Atopos" framträder 56-åriga Björk som en förfinad hybrid av en Teletubby och ett av konstnären Cindy Shermans mer oroväckande självporträtt. Hon ackompanjeras av basklarinetter och dansar till de aggressiva beats som kännetecknar gabber, en sorts hardcoretechno med rötterna i nederländska Rotterdam.
Ett kvinnligt universum
Björk är själv ödmjuk inför det faktum att andra – och då specifikt yngre kvinnliga artister – har inspirerats av henne, förklarar hon för TT från hemstaden Reykjavik.
– Synen på kvinnor har förändrats så mycket och för mig har det varit så spännande att se Kate Bush ligga etta på listorna över hela världen. Jag känner att generationen 20-åringar är redo att acceptera kvinnor inte bara som sångerskor och låtskrivare utan ännu viktigare – att hela universumet kring dem är kvinnligt.
Björk har knappast undgått kritik för sitt experimentella artistiska uttryck men hon påminner om att föregångaren Kate Bush hånades ännu mer öppet för sina "galna" texter och sitt särpräglade sätt att sjunga och framträda.
– På 80-talet när hon gjorde fantastiska låtar blev hon förlöjligad av journalister och musikkritiker och kallad för galen, vilket gjorde mig väldigt ledsen. För det var okej att vara en rock'n' roll-kille på heroin och sjunga låtar om öl och tuttar – det var okej och coolt – men om du sjöng låtar om kvinnliga inre världar då var du sinnessjuk och galen, säger Björk allvarsamt.
– Kanske fanns det inget utrymme på jorden för det då. Men nu är det en annan era, för generationen som kommer nu är det inte ens 50/50 som gäller, hos dem finns det rum även för queera och transpersoner, ja, alla sorters kön.
Präglad av pandemiåren
De senaste åren har Björk tillbringat hemma på Island. "Fossora", som släpps nästa fredag, är starkt präglad av pandemitiden som tvingat henne och resten av mänskligheten att stanna hemma och dämpat det uppskruvade tempo vi levt i.
På ett sätt har hon haft det lättare än andra, poängterar hon. Island var inte lika drabbat som många andra länder och restriktionerna därför inte riktigt lika hårda. Men resorna ställdes in och umgänget krympte – små hemmafester och dj-gig för 20 personer i en skivbutik ersatte det vanligen så hektiska turnélivet.
– Våra liv har verkligen blivit långsammare, vi har kanske levt i halva det tempo som vi hade tidigare, vilket jag verkligen har gillat. Men kanske har det också varit, som med många av låtarna på det här albumet, att du har fyra minuter som är riktigt långsamma och plötsligt i slutet av låten går det i dubbla tempot.
Det är här basklarinetterna och gabber kommer in.
– Basklarinett är ett av de bästa instrument jag vet, den har ett slags träig textur eller klangfärg som funkar så bra med den här känslan av att alla vi på den här planeten har tillbringat så mycket tid i våra hem i två år att vi nästan har bildat rötter ned i marken. Och gabber, det tror jag kom mer från den takt vi lever våra liv i.
Förankrad i jorden
Nästan alla Björks album görs som en sorts reaktion på föregående skiva. Om 2017 års "Utopia" var ett slags scifi-historia om en ö uppe bland molnen, med tolv flöjter och nästan ingen bas, så är "Fossora" mycket mer förankrad i jorden. På skivan samarbetar Björk inte bara med musiker från Islands symfoniorkester, Serpentwithfeet och Gabber Modus Operandi från Indonesien, utan också med sina barn Sindri Eldon Thorsson och Isadóra Barney.
– Det kändes naturligt på något sätt eftersom jag träffade dem mycket oftare än vanligt, på grund av covid. Och kanske hade det något att göra med att de båda är vuxna nu så att det kändes som att de är mer jämställda med mig. När jag frågade dem om de ville jobba med mig kunde de svara på ett mer ansvarsfullt sätt, de kunde liksom ta konsekvenserna av det.
Både Björk och Isadóra (eller Doa) syns också i filmen "The Northman", som hade premiär i våras, där Alexander Skarsgård spelar den manliga huvudrollen. Björk skymtar förbi i en minnesvärd biroll som sierska medan hennes dotter har en större roll som 16-årig slavflicka.
Björk vill inte skryta, säger hon med sin ljusa, uppriktiga röst, men hon får väldigt ofta frågan om hon vill medverka i filmer "och jag har verkligen inte tid till det, så jag säger vanligtvis nej". Den här gången var det annorlunda, eftersom en av hennes bästa vänner, poeten Sjón, var en av manusförfattarna.
– Och jag har den här grejen med min vän Sjón att när han ber mig om att göra någonting så säger jag alltid ja. Jag gjorde honom en tjänst, fast jag egentligen inte är intresserad av skådespeleri. Det kändes som god karma, för han har verkligen stått för bra energi och varit ett positivt ljus i mitt liv.
Punken hjälpte henne överleva
Många artister dukar under i den extremt hårda musikbranschen, men från utsidan ter sig Björk tämligen intakt decennium efter decennium. Hur kommer det sig att hon har överlevt som människa? Själv tror hon att det beror på att hon startade sin karriär i ett punkband på 80-talet. Då var Reykjavik en liten stad med 80 000 invånare, där det fanns två skivbolag.
– Det var det stora kommersiella bolaget, de onda killarna, och sedan var det vi. Jag var yngst, typ 14 år gammal och vi var väldigt självförsörjande, vår filosofi kom från punkens gör-det-själv-anda. Vi suktade inte efter skivkontrakt, eller trodde att ett skivbolag skulle komma och rädda oss som något slags prins på en vit häst. Om du skulle existera i världen så var du tvungen att göra allt själv.
Att i tonåren jobba från scratch – med att göra egna affischer, sätta upp dem på stan, tjata på den lokala radiostationen för att bli spelad och arrangera egna konserter – lade grunden till en artistkarriär där hon inte bara sjunger och skriver låtar utan också skapar just ett eget universum kring musiken. Målet har aldrig varit att tjäna pengar eller att värderas efter en kommersiell måttstock, hävdar hon.
– Jag gör fortfarande samma sak efter alla de här åren. Om folk gillar det är det en bonus och ifall folk inte gillar det är jag beredd på det också.