Det senaste året har varit produktivt för Markus Krunegård. Två fullängdare har fötts i "lokalen under sushin", den första plattans underrubrik som syftar på Markus Krunegårds studio. Ett slags geotagg i en värld där vi ofta tillbringar mycket tid på samma plats – för vissa är det hemmakontoret, för Markus Krunegård är det på ett källarplan på Södermalm, medan den japanska rätten tillagas ovanför.

– Man törs ju inte prata om pandemin i positiva ordalag, men när den började hade jag turnerat med förra skivan och skulle in i studion, det avbrottet var redan planerat. Det har varit ganska skönt, säger han.

Tack vare den produktiva tiden kunde han dela in alla låtar i två olika album: Den "fruktiga" med discoljud, och den mer "spelade och organiska" som kommer senare i år.

– Skivan heter "Tutti frutti", men jag har förstått nu att den är mindre spretig än någon tidigare skiva. I vanliga fall hade jag blandat de här två skivorna och tagit de bästa låtarna i en. Det har varit kul att renodla dem på var sitt håll, berättar Markus Krunegård.

Inte helt självbiografiskt

Han konstaterar samtidigt att hur mycket han än försöker så landar han ändå i ett sound som är svårt att komma ifrån.

– Även om jag skulle försöka få det att låta som trap så blir det ändå 80-tal – vad jag än gör! Det har alltid varit så och det är väldigt märkligt, säger Markus Krunegård.

Plattan behandlar ämnen som förändring, lust och fägring, alkohol, kärlek – men också ånger och ålder. Som vanligt är det tårtbitar hämtade ur det egna livet – men ofta överdrivet för att passa berättelsen eller för att orden ska rimma bättre. Under textprocessen kan ordet "alkohol" bytas mot "du" och plötsligt blir det en kärlekslåt.

– Jag har inget mål att det ska vara sant, bara jag känner att känslan är sann och att det känns tillräckligt angeläget, säger han.

TT: Du skriver om ålder – har du åldersnoja?

– Jag tror att jag alltid har haft det, men nu mindre än någonsin.

– Det var värre när vi var 22 år, med Laakso. Då tyckte vi att vi var så himla gamla. Jag kommer ihåg att vi spelade på Emmaboda och hade ett kollektivt "breakdown" innan, "det här är helt hemskt, ska vi gå upp på scenen nu?" En jättekonstig kollektiv åldersnoja.

Inte "rockstar"

För ett par år sedan drabbades "Prinsen av Peking", som han också kallas, av utmattningsdepression – först nu har han återhämtat sig. I samband med rehabiliteringen snörade han på sig joggingskorna och gav sig ut i löparspåret. Kanske är det därför han återkommande använder sig av löpningsmetaforer under intervjun.

– När någonting känns omöjligt, absurt eller konstigt frisätts någon frihet för mig. Att göra två skivor är jättejobbigt, det är som att springa ett maraton när man är van vid tre kilometer. Det blir någonting fritt för mig på ett märkligt sätt, säger han.

"Det man kan bäst är det man gör mest, dålig på vardag och bra på fest" sjunger Markus Krunegård i låten "Sentimental attack", rader som är lånade från hans tidigare låt "Dålig på vardag" från 2009. Men på frågan hur mycket "rock star" han är nu, tvekar han.

– Jag vet inte vad som är "rock star" men att leva och göra saker fullt ut är lite momsen man får betala för att leva just fullt ut, att allt inte bara är palsternackor och läggdags klockan nio. Sedan har jag två barn jag tar hand om, just nu är det inte mycket "rock star".

TT: Vad ska du göra nu?

– Förhoppningsvis får man ge sig ut och spela, nu känns det absurt att tänka att jag ska göra mer musik. Sedan tänker jag att jag ska springa.