Trots allt är Maxida Märak väldigt glad för tillfället. Hon är på turné i Nordnorge och känslan av att få vara ute och spela igen efter pandemin är berusande.
– Det är min starka sida att spela live. Det känns som att kunna andas igen. Det finns inget som får mig att vara så lugn som att vara ute på vägarna, flytta på mig konstant och få spela varje dag. Jag kan nog inte vara lyckligare än vad jag är nu, säger hon.
En annan orsak till att vara lycklig är att hennes nya ep "Arvet" släpps i dagarna. På skivan finns bland annat två helt jojkade låtar, något som hon har undvikit tidigare.
– Jag har inte velat forcera in den i musiken bara för att jag är same, men nu kom tiden för jojken tillbaka. Jag är så glad att låtarna släpps nu, de är från urtiden men ligger ändå så i tiden. Jojken är en förlängd arm till när du inte uttrycker dig med ord utan är någonting annat. Jag känner ofta det i mig själv att jag skulle behöva mer svängrum för att uttrycka mig och då är jojken ett bra element, säger hon.
Tillbaka till råheten
Annars är musiken en tillbakagång till råheten och ilskan från början av karriären. Men någon nyfunnen stridslystnad är det inte fråga om. Kampen finns alltid där. Den är ett med musiken och hela identiteten och det ena går inte att skilja från det andra.
– Det där är saker som jag upplever och som känns naturligast för mig att skriva om. Jag önskar att världen såg annorlunda ut, men den gör inte det. Jag säger inte det för att sätta någon helgonroll på mig själv, men jag tål bara inte orättvisor. Alltså, jag kan verkligen inte stå ut med dem, säger hon.
Mycket av ilskan i låtarna kommer sig av att Maxida Märaks dotter har kommit upp i tioårsåldern, och en frustrerad känsla av att inte längre kunna skydda henne från världen. Därav titeln "Arvet".
– Hon börjar blir rädd och arg på hur världen ser ut. Det här är lite mitt sätt att tackla det där. Jag är så tacksam och otroligt stolt för att komma från en kultur som jag ger i arv till min dotter. Men det finns också många saker som jag inte vill att hon ska ärva, men som hon kommer att vara tvungen att ärva ändå.
"Allt hör ihop"
Liksom många andra är Maxida Märak starkt engagerad i kampen mot planerna på en ny järnmalmsgruva i Kallak, eller Gállok på samiska. Låten "Dimma" som gästas av Melissa Horn handlar just om vad exploateringen skulle betyda för tillvaron i samebyn. Kampen för sitt folk har följt henne under hela karriären. Men samtidigt vänder hon sig mot bilden av henne som en specifikt samisk aktivist.
– Jag får ofta frågan "vilken är den viktigaste samefrågan just nu?". Då blir jag frustrerad. Vad fan är en samefråga? Allt hör ihop och sitter samman som ett pussel. Gállok, absolut, men varför Gállok-situationen också blivit hundra gånger värre i dag än för tio år sedan är för att hela världen håller på att förändras med klimatförändringar, miljökatastrofer och alla jävla flyktingkriser.
"Dra långt åt helvete"
Hon slår fast att klimatet är en ödesfråga som hänger ihop med allt.
– Allt annat är ändå skitsamma om det ligger under vatten eller har brunnit upp.
I låten "Verk och person" riktar hon dock udden mot svinaktiga män som tycks bli förlåtna vad de än hittar på. Upprinnelsen till texten var en intervju som hon hörde med en skådespelare som glatt erkände att han snortat kokain på ett lekland som han hade besökt med sitt barn.
– I min bransch möter jag konstant riktiga jävla svin. Den där låten är riktad åt alla de där äckliga männen som fortfarande har en plats i tv- eller musikbranschen. Det är vidrigt med tanke på vilken otroligt skör tråd som vi icke-män hänger på konstant. Dra långt åt helvete bara.