Merit Hemmingson har varit en del av den svenska musikscenen under de senaste 65 åren – och har alltid vetat att det var just musiken hon skulle ägna sitt liv åt.
Under uppväxten i den jämtländska byn Gärdsta spelade Merit Hemmingson piano – först håglöst under pianolektionernas etyder, därefter mer entusiastiskt när hon upptäckte improvisationen. Men det var som tonåring när jazzen kom in i hennes liv som hon, som hon själv säger, blev "förhäxad".
Efter studenten flyttade hon därför till Stockholm, där hon därefter tillbringade kvällarna på den legendariska musikklubben Nalen.
– Jag ville bara till musiklivet och jazzen och jag hängde på Nalen varenda kväll. På fredagskvällarna kom ofta kända musiker till den lilla lokalen som kallades "Harlem" och jammade. Och där hängde jag lyssnade på dem, säger hon.
Åkte till New York
Merit Hemmingson hade då bestämt sig för att åka till Toronto för att gå i Oscar Petersons jazzskola, men åkte istället till New York för att, på uppdrag av en agent, försöka bilda ett band med svarta kvinnliga musiker. Tanken var att de därefter skulle turnera i de svenska folkparkerna – vilket de också gjorde under ett halvår – men att leda ett band var inte lätt, säger Merit Hemmingson.
– Tjejerna hade väl blivit lovade guld och gröna skogar, men det blev ju inte riktigt så. Och jag var inte mogen att hålla i det där.
Men tiden i New York var också fylld av musik, och en kväll fick Merit Hemmingson oväntat sitta in med Miles Davis band på den legendariska klubben Village Vanguard – där hon presenterades för publiken av trombonisten JJ Johnson.
– Vi hade just beställt in en drink och rätt som det var hör jag hur han säger att han ville presentera en svensk pianospelare – och jag fick en chock. Men att få spela med dem var otroligt. Det var som att spela på moln, och det glömmer jag aldrig, säger hon.
"Älskar moll"
1967 upptäckte Merit Hemmingson Hammondorgeln – instrumentet hon så intimt förknippas med. Upptäckten skedde via en låt av den brittiska gruppen Procol Harum – där vemodet i låten talade till henne.
– Det var när jag hörde "A whiter shade of pale". Soundet där berör mig så djupt – där finns ett vemod. Och så älskar jag moll. Därför har jag också ofta valt låtar som går i moll, säger hon.
Merit Hemmingson har under sin karriär också gjort sig känd som en uttolkare av svensk folkmusik. Mellan åren 1971–1974 spelade hon in en skivtrilogi som fick stort genomslag tillsammans med producenten Bengt Palmers.
– Där fanns det en brunn att ösa ur, och Bengt Palmers var en nytänkare som ville pröva nya grepp. Det visade sig ligga rätt i tiden, så där hade jag tur, säger hon.
"Vill inspirera"
Under de senare åren av sin karriär har Merit Hemmingson gjort ett antal uppmärksammade samarbeten, bland annat med The Ark – och 2017 valdes hon in i Swedish Music Hall of Fame. Och att nu fylla 80 känns märkligt, säger hon.
– Visst tar kroppen lite mer stryk, men musiken håller mig ung. Jag är fortfarande nyfiken och vill ut på nya musikaliska äventyr – och jag hoppas att jag kanske kan vara en inspiratör för unga tjejer som spelar. Och hur som helst är ålder bara en siffra.
