"Jag har rötter och begär. På samma gång. En evig sång." I en svensk version av den peruanska folkvisan "El cóndor pasa" på Samantha Ohlanders debutalbum "Landsbygdsupproret" kretsar texten kring en känsla av att både längta hem och bort – på en och samma gång.

Själv har Samantha Ohlanders sina rötter i Järvsö i Hälsingland och det var också hit hon återvände efter några års musikstudier på andra orter. Nu bor hon tillsammans med sin sambo i en tidigare folkskola, där ett par höns och en aktiv tupp huserar i trädgården – och berättar över en kopp kaffe i en strålande sommarsol att texten i "El cóndor pasa" handlar om det motsägelsefulla i att vara människa.

– Att det är både och hela tiden – så kan jag känna inför platser som denna. För det finns otroligt mycket som jag älskar och värnar om här, samtidigt som jag kan bli galen över hur det ser ut rent strukturellt på den här typen av platser.

"Kul att vrida på perspektivet"

"Landsbygdsupproret" släpptes i slutet av mars och i samma veva hade också en musikföreställning med samma namn premiär. Föreställningen, som i programbladet beskrivs som "upphottad lokalpolitik, paketerad som folkmusikshow", har under våren spelats på olika platser i Gävleborgs län – men inte i centralorterna, utan på bygdegårdar och samlingslokaler i byarna utanför. Vilket också har varit ett medvetet val, enligt Samantha Ohlanders.

– Vi som bor i periferin är så vana vid att behöva ta oss till centrum för att konsumera kultur, så det kändes kul att vrida på perspektivet. Nu gör vi istället något som riktar sig till de platser som nästan aldrig får något som är riktat till just dem, berättar hon.

Men "Landsbygdsupproret" är mer än ett album och en musikföreställning. Samantha Ohlanders beskriver initiativet som en rörelse som utmanar den urbana normen – och ett försök att omdefiniera själva begreppet "uppror".

– Ett uppror behöver inte vara något hårt och revolutionärt. Att sträva mot en utopi kan också vara ett slags uppror, säger hon och fortsätter:

– Mitt eget uppror kan vara att jag bor här. Som musiker hade det kanske varit mer ekonomiskt smart att bo i en stad med kontakter och spelställen runt hörnet - men det har inte varit ett alternativ för mig.

"Behöver få vara lite arg"

34 procent av landets befolkning bor på landsbygden, enligt Jordbruksverkets statistik, och frågan kring klyftan mellan land och stad har också intagit en alltmer central position på de svenska politikernas agendor inför höstens riksdagsval. Att ämnet också kan provocera blev tydligt i våras, då skribenten Hanne Kjöller i en debattartikel i DN gick i svaromål mot "Landsbygdsupproret" och bland annat skrev att det är fritt fram att flytta från landsbygden om man inte trivs där.

Själv suckar Samantha Ohlanders lätt när debatten kommer på tal och säger att syftet med initiativet – det tillspetsade namnet till trots – aldrig har varit att vidga klyftan mellan stad och landsbygd.

– Egentligen tycker jag att skillnaden mellan att bo i en stad och på landsbygden är mindre än den har varit på länge, men det finns ändå olikheter mellan att bo i Stockholm och på en plats som den här, säger hon och fortsätter:

– Och man behöver få vara arg på strukturer som missgynnar platser utanför centrum. Men man behöver också komma vidare för att kunna ha ett samtal om en hållbar framtid, där alla känner sig inkluderade. För när man bygger vindkraftsparker och dämmer upp älvar så sker det på platser utanför centrum. Då måste vi se till att de som bor där också är med på båten – annars bäddar det för enorma konflikter.

Syjuntor blev bollplank

Den inkluderande aspekten av "Landsbygdsupproret" omsattes också i praktiken inför uppsättningen. På uppmaning av föreställningens kostymör samlades folk över hela landet till digitala syjuntor via Zoom, där de med hjälp av nål, tråd och en bit tyll uttryckte sina egna drömmar om hembygden i broderier, som sedan sammanfogades till en "utopiklänning", som Samantha Ohlanders bär i föreställningen.

– Under broderijuntorna kunde jag också spela någon låt eller läsa en bit ur manus och be folk att beskriva platserna där de bodde. På så vis blev de också till viktiga bollplank i manusarbetet, berättar Samantha Ohlanders och fortsätter:

– Vi var ett spretigt gäng som gjorde olika saker som blev till en enhet. Så man kan säga att broderiet blev till en metafor för hur man kan bygga ett samhälle.

"Måste våga hoppas"

I den gamla upprustade skolbyggnaden i Järvsö hänger gitarrerna på rad i det rum som tidigare var lektionssal.

Här står också en gammal skolorgel och runt de stora fönstren ringlar gröna växter av imponerande storlek – och det är också här som stora delar av albumet "Landsbygdsupproret" har spelats in.

I höst är det dags för musikföreställningen att återigen ge sig ut på de svenska landsvägarna – och på frågan hur framtiden för landsbygden ser ut är Samantha Ohlanders positiv.

– Den ser ljus ut – om vi ser till att skapa ett samtal där alla känner sig inkluderade. För alla måste få våga hoppas på en framtid – och också tillåta sig att drömma om hur den kan se ut, säger hon.