Skivan kommer ut i dagarna och Sara Parkman känner sig lite nervös över att visa upp den för folk.

– Det är ganska mycket en känsla av att skämmas. Det är som att gå på fest när man har varit hemma och tänker att de här kläderna blir fina, men så kommer man dit och så plötsligt blir man självmedveten. Skammen är nog en del i skapandeprocessen, säger hon.

Hennes tre album är tydligt präglade av tidsperioderna då de kom till, berättar hon. Den första skivan var röjig och spretig, en sinnebild av att åka i en gammal Volvo på en skogsbilväg. Det andra blickade uppåt mot heligheten. Den här gången handlar det om att bli äldre och att försöka förstå vad relationer och kärlek är.

– Kärlek är något som tidigare har haft ett abstrakt och lite romantiskt skimmer, men med tiden förstår man också kraften och sårbarheten. När jag och Hampus Norén började skriva så hade jag precis avslutat en relation som jag behövde skriva om och så påbörjades en annan. Det är så det är med kärlek, den händer och så behöver man bearbeta det, säger hon.

"Var hjärtekrossad"

Titeln "Eros agape philia" består av grekiskans tre ord för kärlek – den romantiska eller erotiska, den gudomliga och den vänskapliga.

– Det är ett privilegium för musiker och tonsättare att man får bearbeta det man tycker är klurigt i livet genom att göra musik om det. Just nu behövde jag förstå vad det är att älska och att kunna bli älskad, och att det är svårt, säger Parkman.

På skivans titelspår upprepar hon raden "som jag ska älska" om igen som en hymn.

– Jag bodde tillsammans med skådespelaren Emma Broomé ett tag och det var hon som sade det en natt när hon kom hem och var hjärtekrossad. Jag tyckte att det var väldigt fint och väldigt modigt. Att vara besviken och dumpad men ändå säga att jag ska älska. Vi kan inte bestämma att vi ska bli älskade av andra, men vi kan ju bestämma att vi ska våga utsätta oss. Alla som har gjort det vet att det är en risk.

Sjunger om mamman

Flera av skivans spår är som olika små kärleksbrev till personer eller fenomen, förklarar hon. Som "Mammakroppar", som handlar om att gå till simhallen med sin mamma och bada bastu med henne och de andra kvinnorna.

– Just den här är ett slags kärleksbrev till min mamma. Kanske ett kärleksbrev till kvinnor födda på 40-talet. Min mammas generation kanske har haft det väldigt svårt med sin kropp och de har bantat och kämpat. Men när min mamma är som allra friast i sin kropp har varit när vi var på simhallen och i bastun och hon har badat.

Bygger världar

Precis som tidigare tar Sara Parkman och hennes låtskrivarparhäst Hampus Norén folkmusiken på oväntade musikaliska stigar, kanske ännu mer än tidigare.

– Det har funnits något slags ljudlandskap, en ganska bordun och mörk värld. Det har funnits ett spår med Paul Simons "Graceland", hur rytmen används. Ett annat med Wardruna, ett norskt vikingaband som jag tycker är toppen. Sedan finns techno och det elektroniska också som en tydlig referens, säger hon.

Berättandet kommer i första hand. Sedan handlar det om att bygga upp musikaliska världar till låtarna, förklarar hon.

– Jag tror att vi bara försöker bygga det som vi tror på och som känns. Då är musiken ett verktyg för det. Men det som alltid går först är att berätta. Jag tror inte att jag kan göra på något annat sätt.