Shane MacGowans död kom knappast som någon överraskning för någon, och Johan Lindqvist tycker att det har varit fint att se så många visa sin respekt för MacGowan under de sista månaderna av hans liv.
– Det var till exempel starkt i somras när Springsteen spelade i Dublin och kom för att hälsa på. Det var väldigt fint att folk ville visa sin uppskattning. MacGowan var alltid något av en outsider, mellan Irland och England och han kände sig nog inte hemma någonstans, säger Lindqvist.
Han tycker att de flesta minns Shane MacGowan av fel anledningar.
– Han var så väldigt mycket mer än "A fairytale of New York". Han var en fantastisk textförfattare och poet som förenade iriska och keltiska traditioner med den brittiska punken. En otroligt begåvad låtskrivare och när han var i hyfsad form dessutom en jäkligt bra sångare och frontfigur i Pogues.
Karismatisk estradör
Även SVT:s musikjournalist Per Sinding-Larsen minns en stor berättare.
– Shane MacGowan var en råkäftad hårt levande drinkare, men också en synnerligen karismatisk estradör som skruvade till folkmusiken rejält. Han var en oerhört bra berättare och hans sånger var fyllda av en äkthet och närhet till det och dem han sjunger om – oavsett om det är en kärleksrelation eller prostituerade i Londonnatten, säger han.
Johan Lindqvist såg MacGowan flera gånger live, både med Pogues och i andra konstellationer. Ibland var han helt bedrövlig, ibland helt fantastisk. Som allra bäst tycker han att MacGowan var i slutet av 80-talet när Pogues gav ut skivan "If I should fall from grace with God".
– Det var nog också deras största kommersiella framgång. Det är en otrolig skiva, som inte bara innehåller rock och irländsk folkmusik utan även har inslag av arabisk och turkisk musik. Den var otroligt lekfull när den kom.
Hårt leverne
Per Sinding-Larsen såg Pogues första gången 1988 i Roskilde och menar att bandets popularitet i Sverige sannolikt hänger ihop med att också vi har en stark folkmusiktradition.
Någon intervju med frontmannen blev det dock inte under festivalen – det var MacGowan i för dåligt skick för.
– Med honom dör en av de sista representanterna för den gammaldags hedonistiska självförbrännande rockstjärnan. Han levde under en tid när rocken stod för utanförskap och revolt och spelades av oliktänkande i samhället – långt ifrån dagens scen med Coldplay, Ed Sheeran och Adele.
Jullåten "Fairytale of New York" från 1987, som Shane MacGowan sjunger tillsammans med Kirsty MacColl, är den mest spelade jullåten i Storbritannien.
– Ett befriande glas glögg i en högtid där alla förväntas vara lyckliga och lyckade. Det är väldigt mycket Shane MacGowan i den, säger Per Sinding-Larsen.
Fick sitta utanför
Per Persson, sångare och frontman i bandet Perssons Pack, översatte julsången tillsammans med Marie Nilsson i Ainbusk. Själv upptäckte han The Pogues redan 1982 och hyllar MacGowan.
– Shane MacGowan var ju kalas, han var helt rätt för den här musikstilen, det sägs att han började varje dag med en pint med mjölk. Sedan blev det andra saker, säger Per Persson och berättar att bandet inte ville ha MacGowan i studion. Han fick sitta utanför och skriva sina texter.
– Han var väl berusad. Han satt där mellan två glasdörrar, mellan studion och mixerbordet, och skrev sin fantastiska poesi.
Något år senare stötte Persson på MacGowan i Stockholm när han hoppade in som chaufför åt bandet. Och i mitten av 90-talet kom Shane MacGowan med sitt dåvarande band The Popes till Bollnäs.
– Chefredaktören för Ljusnan ringde mig och sade: "Vem tror du sitter på Pub Hörnet?" Shane MacGowan tyckte Bollnäs var det vackraste han hade sett. Till saken hör att Bollnäs blivit utnämnd till Sveriges fulaste stad.