Det var tre år sedan Daniel Adams-Ray turnerade senast. Men i hans fall är det inte så mycket pandemin som har spökat utan turnépausen är en naturlig del i hans kreativa cykel.
– Jag brukar behöva två-tre år för att färdigställa ett album och under själva inspelningsprocessen spelar jag inte över huvud taget. Jag ser det som en inandning och en utandning – kontrasten mellan att vara totalt introvert och osynlig för att sedan framföra musiken inför ett människohav, säger han.
Och nej, han har inte tröttnat på att turnera. Den artist som känner sig blasé och trött på turnélivet efter tiden med coronarestriktioner borde nog fundera på att sadla om, menar han. Inte ens timmarna i turnébussen avskräcker.
– Då ska jag läsa böcker, lyssna på sommarprat och ladda ned alla hamburgerkedjornas appar så att jag inte missar en hamburgare på hela sommaren, säger han.
Systematisk vägran
TT: Vilken låt längtar du efter att spela för publiken?
– Jag ser fram emot att spela "Skotthål". Dels för att ljudbilden är mjukare och inte lika beatbaserad som de flesta av mina kompositioner, men framför allt för att budskapet – Sveriges systematiska vägran att acceptera urbefolkningens rättigheter – tyvärr fortfarande behöver upprepas om och om igen.
"Skotthål" är den tolkning av Maxida Märaks låt "Jokkmokk" som Daniel Adams-Ray gjorde i "Så mycket bättre" förra året. Men med sig på turnén har han också nyare låtar, exempelvis "När jag blundar" som släpptes i juni.
Hudiksvall toppar
Efter alla år som turnerande artist, först med Snook och sedan solo, har Daniel Adams-Ray varit runt i de flesta städer i Sverige och spelat. Vilken ort han gillar bäst att spela på är ingen enkel fråga att svara på – "det går i vågor", konstaterar han.
– Men Hudiksvall och Hudikkalaset har toppat min lista de senaste fem åren. Spelplatsen är belägen på ett berg med utsikt över en hamn och festivalen drivs av några vänner till mig så det känns alltid lite extra familjärt att spela där.
TT: Vilket är ditt sjukaste turnéminne?
– När strömmen gick mitt under en av mitt livs största spelningar på Peace & Love-festivalen och hela publiken fortsatte att sjunga tills vi kunde spela igen, svarar han.
– Men jag minns nog de mindre, intima spelningarna bäst. Som när en hårdför militärisk ordningsvakt plötsligt släppte sitt pokerface och gick upp på scenen och började beatboxa eller när någon i publiken vågar sig upp och freestylar med mig, de ögonblicken blir alltid lite extra.