Det är den stora samhällsfrågan just nu: hur ska vi hindra att unga killar i utsatta förorter lockas in i de kriminella gängen?

I regissören Peter Pontikis film "Bullets", som får biopremiär den 28 april, bor tolvårige Abdel (Tomas Samir) i Järvaområdet i nordvästra Stockholm. Han drömmer om att bli veterinär och så fort han får chansen går han till djuren på den lokala 4H-gården, där han får börja arbeta.

Samtidigt dras han steg för steg allt djupare in i den kriminella världen, som inte bara lockar med pengar utan också med respekt och högre status. Trots att skolan och hans familj gör vad de kan för att hålla honom borta från gängen.

Peter Pontikis arbetade som lärarvikarie i Järvaområdet för 15 år sedan och fick idén till att göra en film när han förstod hur snabbt utvecklingen där hade gått åt fel håll.

– Om vi inte bryter segregationen vi har så kommer det här att fortsätta, vi kommer att skicka tusentals Abdel i utanförskap, konstaterar han.

Engagerar emotionellt

"Bullets" bygger på intervjuer med poliser, lärare, socialarbetare och de boende i Järvaområdet. Men filmen är ingen dokumentär. En spelfilm passade bättre, tycker Peter Pontikis.

– I och med att jag är filmskapare och historieberättare så tänkte jag att jag skulle kunna berätta en historia och göra en film som engagerar folk på ett emotionellt sätt, förklarar han.

Huvudrollen som Abdel spelas av nu 14-årige Tomas Samir, en vanlig kille från området som Peter Pontikis hittade under förberedelserna av inspelningen.

– Han hade ett slags utstrålning på ett sätt som är svårt att förklara.

Men Tomas Samir hade svårt att inse hur stor filmen skulle bli, säger Peter Pontikis och ler.

– Nu i efterhand när filmen har börjat visas har han blivit lite av en lokalkändis i Järva.

"Kände mig fram"

Historien måste trovärdigt skildra hur lockande det är för de unga killarna att bli sedda och upplockade av gängen för att kännas relevant för ungdomarna som den riktas till. Peter Pontikis var medveten om balansgången och försökte hantera den på bästa sätt.

– Ska jag vara helt ärlig tror jag att jag kände mig fram. Man vill inte romantisera kriminalitet, men man vill ju inte vara pk och plakatfilmsaktig. Det var viktigt att få karaktärerna att kännas riktiga och tredimensionella.

Filmen tog tre år att planera och spela in. Under den tiden har Peter Pontikis inte kommit närmare en lösning på problemet med gängen i de utsatta förorterna.

– Nu efter tre år så måste jag säga att jag är ännu mer konfunderad och ute i vildmarken kring vad man bör göra, säger han och fortsätter:

– Min film är fokuserad på en specifik miljö. Men det som man inte ser är samhället i stort. Sånt som bostadspolitik och annan lagstiftning ligger utanför min film. Jag måste säga att det är otroligt komplext.

RÄTTAT: I en tidigare version benämndes området som filmen utspelas i som Järvafältet. Nu rättat till mer korrekta Järvaområdet.