Aki Kaurismäki lade egentligen av efter sin senaste film "Ljus i natten" 2017. Men nu är den hyllade finländska regissören tillbaka med en på många sätt en klassisk kärlekshistoria, fast berättad på hans speciella minimalistiska vis.
"Höstlöv som faller" fick jurypriset på filmfestivalen i Cannes i maj och får svensk biopremiär i dagarna.
Det är berättelsen om när Holappa (Jussi Vatanen) träffar Ansa (Alma Pöysti). Han är en grovarbetare som ideligen får sparken efter att ha blivit påkommen med att supa på jobbet. Hon blir avskedad från snabbköpet efter att ha skänkt uttjänt mat till fattiga. Men när de träffas på en karaokebar i Helsingfors uppstår kärlek.
Solidaritet och kärlek
Kaurismäki har själv beskrivit filmen som ett systerverk till en serie arbetarklasskildringar han gjorde i slutet av 1980-talet.
– De handlar om de små människorna som lever under ganska hårda förhållanden. Livet har farit ganska hårt fram med dem och de har ganska eländiga villkor. Och så finns det en solidaritet dem emellan och också en kärlekshistoria som utspelar sig mellan dem, säger Alma Pöysti.
Det kan låta som en eländig film, men Kaurismäki berättar historien med sin kärva finländska humor.
Kaurismäki leker bland annat med tid och rum. Scenografin och exteriörerna från Helsingfors ger sken av att filmen utspelas på 1950-talet, men Ansa och Holappa ringer varandra på mobiltelefoner och i en scen finns en kalender för året 2024...
– Jag tror att han föreslår att man ska skippa logiken. Det här är en saga som kan utspela sig när som helst. Det är en sci-fi-movie egentligen, säger Alma Pöysti och skrattar.
Krigsnyheter i radion
Men en sak är definitivt i nutid. När Ansa slår på radion får hon höra nyhetsinslag från kriget i Ukraina.
– Jag får citera Aki där. Han har sagt att det var omöjligt för honom att göra en film utan att ha med det som händer just nu i världen, säger Alma Pöysti.
Kaurismäki använde samma tema i filmen "Flickan från tändsticksfabriken" som innehöll nyhetsinslag från massakern på Himmelska fridens torg 1989.
– Det blir som ett vittnesmål, ett bevis för att detta har hänt och alla som ser filmen i framtiden måste minnas det. Det blir som en tidskapsel han förseglar.