Mia Engberg planerade att göra en helt annan film som avslutning på den trilogi som inleddes med "Belleville baby", som fick Guldbaggen för bästa dokumentär 2013.

Men när hon plötsligt en dag fick beskedet att klumpen i hennes bröst var cancer tänkte hon om.

– Jag har gjort en film om en vän som dog i aids och en film om en kompis som bytte kön. Jag filmar det som händer omkring mig, så det kändes faktiskt ganska naturligt att berätta om det jag var med om, säger Mia Engberg inför biopremiären av "Hypermoon" den 29 september.

Visuell tystnad

Mia Engberg tog sin an dokumentären på sitt karaktäristiska sätt, ett bildspråk hon kallar "visuell tystnad". Många tysta sekvenser, drömlika sekvenser under vatten och i rymden, svarta rutor och scener filmade med hennes gamla Bolexkamera, som ger gryniga filmbilder.

Historien är sammanvävd med berättelsen om den sovjetiska kosmonauten Valentina Teresjkovas och Mia Engbergs farmor Ainas livshistorier. Regissören själv är knappt med i bild.

– Jag ville inte att det skulle bli privat. Jag tycker själv inte om filmer som kommer för nära. Jag tycker inte om när folk sitter och bryter ihop utan jag ville att det skulle finnas en sorts poetiskt mellanrum där man kan få fylla i med sina egna bilder. Att man inte ska få se allting.

Mia Engberg är symptomfri nu, men drabbades av komplikationer under behandlingen och blev övertygad om att hon skulle dö. Hon planerade filmproduktionen därefter.

– Jag tänkte på David Bowie som gjorde skivan "Black star", som en slags dödsmässa han lämnade efter sig. Det var ett otroligt starkt "exit piece". Så det var nästan som en tröst när jag jobbade. Jag tänkte på att jag gör den här starka filmen och sen försvinner jag tillsammans med mina bilder.

Filmen "Hypermoon" är fristående, men samtidigt också en uppföljare till "Belleville baby" och "Lucky one", de andra filmerna i trilogin. Vincent, Mia Engbergs ungdomsförälskelse från Paris finns med, som tidigare genom telefonsamtal mellan honom och Mia Engberg.

Autofiktiv historia

Filmaren har byggt upp en autofiktiv historia kring den gängkriminelle Vincent i sina filmer, men är öppen med att allt är inte är hundraprocentigt sant. Hon har lagt till och dragit ifrån för att det ska passa hennes dramaturgiska syften.

Mia Engberg ger inte mycket för vår samtids krav på "äkthet" i historierna, en "true crime"-våg som sköljer över oss.

– Det är problematiskt att volymen höjs och höjs hela tiden. Man ska helst se människor dö i bild för att man ska bli berörd överhuvudtaget. Jag vill gå åt precis andra hållet. Jag vill att människor i lugn och ro ska få känna sina känslor.

– Man kanske går ut ur biografen och är fundersam i flera dagar. För det finns ett poetiskt mellanrum där man få uppleva saker på ett djupare sätt.

Sjukdomen gav Mia Engberg en nytändning på själva filmmediet. Samtidigt är hon lite trött på det dokumentära och funderar på vad nästa projekt ska bli.

– Jag kommer att göra mer saker. Jag vet bara inte helt vad. Men det blir ingen fortsättning på den här trilogin.