– Jag har planer på att göra en barnbok, avslöjar Marianne Mörck när hon möter TT, men vill inte berätta några detaljer om projektet.
Kanske kan det bli tid över våren 2022, funderar hon, när hennes långa en-persons-turné med monologen ”Britt-Marie var här” tar paus. Sammanlagt ska det bli 95 föreställningar, med start i Luleå – om coronaviruset inte sätter käppar i hjulet. Hon ska också hinna med inspelningen av en ny säsong av "Bonusfamiljen".
Men nu är det med självbiografin ”Som ett surr mellan brösten” som Marianne Mörck är aktuell, spökskriven av journalisten Stina Jofs.
Blev adopterad
Under sex års tid har Marianne Mörck nobbat alla förlag. Men hon har alltid varit öppen med händelserna i sitt liv: ”när de talade om självbiografi undrade jag om jag måste råna en bank för att komma med något nytt”, skämtar hon.
Livet har bitvis varit turbulent: redan vid åtta månaders ålder blev hon adopterad av en familj där det viktigaste visade sig vara titlar och ett oklanderligt yttre. Marianne Mörck blev också med barn när hon var 20 år gammal, och tvingades flytta till mannens lilla enrummare där hon sov på en tältsäng. I boken väjer hon inte för att berätta om andra tunga upplevelser: vid 15 års ålder råkade hon ut för en gruppvåldtäkt.
– Jag undrar hur män är funtade. Bakom allt finns en annan människa. It takes two to tango. Det går inte att styra en kvinna, säger hon, och suckar över hur relationerna med män kan se ut.
– Så fort jag tar i en man så ska det vara sex. Bang, tre minuter, sen "jag går ut och köper snus". Varför kan man inte bara kramas? Nu har jag min katt. Jag älskar honom. Vi ligger sked. Så sover vi.
Hänförd av musiken
En timme tillsammans med Marianne Mörck går fort. När vi kommer in på ämnet musik börjar hon några gånger sjunga. Det är sångerska hon är från början, även om det är hennes skådespelarinsatser – inte minst i "Bonusfamiljen" – som har gjort henne folkkär.
– Att upptäcka musiken, det var som när ett barn kommer in på ett lekland. Jag blev helt hänförd av det. För mig finns det inga gränser mellan sång, regi och skådespeleri. Det finns nog gränser för en dramatisk skådespelare som inte kan bli operasångare. Jag började med det. Sen var jag lite kvick och rolig och det blev operett. Första gången jag regisserade blev jag övertalad till det och har sedan fortsatt.
Vi möter henne som skådespelare i Felix Herngrens "Dag för dag", som har premiär i slutet av september. Sven Wollter spelar en dödssjuk man som tänker resa till Schweiz för assisterat självmord, Marianne är en av dem som följer med honom på resan. Det blev Wollters sista filmroll.
– Sven är en hjälte, verkligen. Vi hade några goa stunder. Men det är en bestämd herre. Han vet hur han vill ha det. Och det har han all rätt till, efter så många år i branschen, säger hon, och pratar om honom som om han fortfarande var i livet.
Känner sig dum
Marianne Mörck är i ordets rätta bemärkelse folkkär, men hon har samtidigt svårt att ta det till sig.
– Jag känner mig lite dum, och att jag inte räcker till. Jag har inte gjort någonting märkvärdigt. Jag har inte ridit femtusen meter hinder med häst i vatten, jag har inte gjort något att prata om. De som jobbar i butiker, som asfalterar, som är sjuksköterskor och räddar liv, hur många är det som går fram till dom och tackar dom? Varför ska just jag vara den utvalda? säger hon men lägger till:
– Jag vet att folk säger att jag gör sådant som glädjer andra. Och jag är ju glad att det är så.
Men det kan vara svårt för henne att ta emot beröm. När hennes loge invaderas av folk som vill tacka efter en föreställning flyr hon.
– Jag är borta innan de på första raden har hunnit hämta ut sina kläder.
Hon bor ensam med sin katt i lägenheten i Malmö – och där släpper hon aldrig in en enda människa.
– Jag har två läderstolar, i den ena ligger kläder som jag inte ska ha, i den andra ligger katten. Jag har min flygel, mitt köksbord, min säng. Och jag är mycket lycklig över att få leva själv.
Rättat: I en tidigare version av texten var titeln på boken felaktig.