Peps Persson räknas till en av pionjärerna för svensk blues och reggae. Skivan "Peps Blodsband", som kom 1974, var nydanande med fyndiga svenska texter, sjungna på skånska. Året därpå kom ”Hög standard", där titelnumret är en av hans mest kända låtar.
– Han dog tidigt i morse. Han har varit i relativt dålig kondition, men har varit hemma, säger Dag Häggqvist, som i årtionden jobbade med Persson genom skivbolagen Sonet och Gazell.
– Jag kommer att minnas honom som en otroligt kreativ person. Han har mer än några andra i svensk populärmusik skapat en egen stil och profil. Han har varit ganska banbrytande på det sättet. Dessutom varit fantastiskt bra att jobba med, vilket bevisas av det faktum att vi haft förbindelse hela livet, säger Häggqvist.
"Otroligt självkritisk"
TT: Det känns som att han både hade en central roll i populärkulturen men också var en outsider som gick sin egen väg.
– Absolut. Han var otroligt självkritisk och ställde stora krav på att vara personlig i sitt uttryckssätt. Genom skånska språket och hans musikaliska ådra lyckades han verkligen åstadkomma det också. Det är en ganska unikt svensk musikkarriär. Det finns inga kopior av honom, säger Häggqvist.
En man som antagligen inte hade några fiender. Så beskrivs han av Göran Holmquist, musikjournalist vars bok om Peps Persson kom ut i december.
– Han har färgat väldigt många artister, framför allt i Skåne. Han är en av dem som gjorde att det blev accepterat att sjunga på sin egen dialekt. Han bidrog till att frigöra det svenska språket och visade andra artister att man kan säga väldigt mycket med ett enkelt språk, utan att krångla till det, säger han.
Folklig och kompromisslös
Peps Persson var inte särskilt social, han ville helst vara för sig själv, enligt Holmquist.
– Men har var otroligt folklig. Han var sig själv, kompromisslöst. Ändå blev hans musik synonym med Sverige, barn sjöng "Oh boy" på skolavslutningar och hans över tio år gamla framträdanden söks fortfarande upp på internet.
– Han var ett slags gubben Pettsson i det svenska musiklivet, som påtade i den här bördiga myllan av ord, toner, rytmer och melodier, säger Göran Holmquist.
Stor integritet
– Det här är uppriktigt sagt: jag beundrar Peps som musiker, låtskrivare och människa.
Det säger blueslegendaren Per "Slim" Notini som vill understryka att Peps Persson var musiker i första hand.
– Han älskade att skapa musik och gjorde det inte för att visa sig som en duktig artist, säger han.
Notini minns en spelning i Stockholm, då han skulle presentera Peps Persson på scenen.
– Jag höjde på rösten, lite som för att visa att "här kommer den store Peps". Men det gillade han inte. Han hade stor integritet och var känslig, nästan tillbakadragen, säger Per Notini.
En institution
Den erfarne gitarristen Lasse Wellander, som har jobbat med alla från Lill-Babs till Abba, träffade Peps för första gången 1968.
Redan då var Peps band Blues Quality idoler.
En dag när Wellander var på väg till en jamsession på klubben Power House i Örebro stannade en bil till. Peps lutade sig ut genom rutan och frågade på sin omisskännliga skånska om vägen till klubben. Inom kort var den blott 16-årige Wellander bandets nya gitarrist.
– Han har alltid varit fruktansvärt trevlig, ett nöje att jobba med på alla sätt, säger Wellander.
Trots att bandet splittrades bara några år senare höll de kontakten genom åren.
– Jag känner saknad och tomhet. Han har alltid funnits där. Han var en institution.
100 procent musik
Artisten Jason "Timbuktu" Diakité har gjort musik ihop med Peps och spelat tillsammans med honom flera gånger.
– Sverige har förlorat en av sina största textförfattare i modern tid, säger Diakité till TT när han nås av nyheten.
Han beskriver sin gamla kollega som en väldigt kunnig person, inte minst som textförfattare men också rent tekniskt.
– Han hade superbra koll på hur man mixade musik och hur man byggde mikrofoner. Han var 100 procent musik.
Som person var han lugn och snäll med ett konstant leende på läpparna, tillägger han.
– Jag kommer att spela hans musik högt. Det är så jag bäst kan minnas honom, säger Diakité.