Syster och Bror är desperata. Det namnlösa tvillingparet står utan bostad, jobb, pengar och skyddsnät. Hon är impulsiv och lättantändlig, han är traumatiserad och stum, och de klamrar sig fast vid varandra medan de sjunker.

Så dyker en möjlighet upp i den undre världen, ett till synes enkelt jobb: att hämta och lämna varor på olika adresser. Men det dröjer inte länge förrän syskonen inser att varorna är människor – unga kvinnor och flickor från andra länder.

Kanalisera ilska

Den omtalade svenska filmen "Dogborn" är skriven och regisserad av Isabella Carbonell, som har känt ett starkt behov av att sätta sökarljuset på trafficking i Sverige.

– Det finns inget annat val för mig. Jag är inte politiker eller polis eller socialarbetare så det är så här jag kan bidra. Om jag inte gjorde någonting så skulle jag förmodligen bli spritt språngande galen, för jag är så jävla arg hela tiden på det här. Det blir ett sätt att kanalisera den ilskan, säger hon när vi träffas i en lunchtom biosalong i Stockholm.

Isabella Carbonell ville också undersöka vad som händer när ett offer tvingas ta rollen som förövare för att överleva.

– Jag och skådespelarna pratade mycket om deras plats i det här systemet, där utsatta tvingas vända sig mot varandra. Det handlar inte om att man vill tjäna en massa pengar, utan att man hänger från en klippavsats. "Vad måste jag göra för att kunna ta mig upp igen och inte ramla ner och dö?".

Debut

Tvillingarna spelas av Silvana Imam och Philip Oros, som blev nära vänner under filminspelningen. Oros har gått på Lee Strasbergs anrika teaterskola i New York och spelat i en räcka tv-serier, medan hiphopartisten Imam gör sin skådespelardebut i "Dogborn". Men hon tvekade aldrig inför att tacka ja.

– Jag kände att storyn var viktig att förmedla, och så tyckte jag att det kändes kul att pröva på någonting nytt. Jag tar konsten som den kommer, för att citera Rikard Wolff. Och jag kände att jag faktiskt kunde göra den här rollen, fastän jag aldrig hade skådespelat.

Hur visste du att du kunde det?

– Det är väldigt intuitivt, precis som med musiken. Jag är inte utbildad rappare och har inte hållit på med musik i hela mitt liv – jag släppte mitt första album när jag var 27, efter att ha pluggat psykologi och engelska. Jag bara följer mitt hjärta och gör som jag känner. Och det här kändes rätt, säger Silvana Imam.

Som tittare hålls man i en skruvstädsgrepp av filmens tunga ämne och täta thrillerkänsla. Men under inspelningen, mellan tagningarna, var stämningen lättsam.

– Det tror jag var nödvändigt, så att man inte gick och grottade ner sig i de här tunga omständigheterna – ibland var det svårt att värja sig för vad man skildrade, säger Philip Oros.

Silvana Imam håller med:

– Ja, vi såg faktiskt till att peppa varandra och slappna av mellan tagningar. Scenerna var redan jobbiga som de var. Säg att det är en scen där ett barn ska säljas – då är du i den känslan. Sen vill du inte vara i den känslan.

Ansvar

Isabella Carbonell hade däremot en klump i magen under hela inspelningen. Hon oroade sig för att "Dogborn" skulle bli ytterligare ett led i exploateringen av traffickingoffer, särskilt eftersom två av skådespelarna, Mia Liu och Emma Lu, har kinesiska rötter.

– Som vit filmskapare hade jag ett särskilt ansvar att inte förvärra den sexualiseringen och exploateringen som finns av flickor och unga kvinnor av östasiatiskt ursprung. Det var något som jag hade mardrömmar om nästan varje natt under hela inspelningen. Men jag tycker att det är bra att jag kände så, för man ska ta det ansvaret på allvar.

TT: Vad hoppas ni att publiken får med sig från filmen?

– Att män ska sluta köpa våldtäkter, säger Silvana Imam.