"Breaking the waves" vann Grand prix vid filmfestivalen i Cannes 1996 och möttes av starka reaktioner efter premiären. Den amerikanska kompositören Missy Mazzoli som har gjort operaföreställningen baserad på filmen minns att hon drabbades hårt när hon såg den.
– Redan innan jag gjorde omarbetningen kände jag en stark dragning till alla de psykologiska lagren i von Triers verk. Jag har levt med "Breaking the waves" i över ett decennium nu. Jag upptäcker hela tiden nya saker med de här rollfigurerna, säger Mazzoli som skrev operan 2016.
Den danske auteuren Lars von Triers drama skildrar ett litet kalvinistiskt samhälle på en skotsk ö, där oljearbetaren Jan (Stellan Skarsgård) och den unga kvinnan Bess (Emily Watson) blir förälskade. Efter att Jan förlamas i en olycka ber han Bess att träffa nya älskare och sedan berätta om sina sexuella upplevelser för honom. Det leder till att Bess blir utkastad ur den religiösa gemenskapen och till slut våldtagen och dödad av en våldsam man.
"Berättad ur ett kvinnligt perspektiv"
Missy Mazzoli säger att hon har varit sann mot Von Triers vision men ändå gjort berättelsen till sin egen.
– Den stora skillnaden är att jag berättar det här mer från en kvinnas perspektiv. Jag ser det som en berättelse om en kvinna i en omöjlig situation. Hon är omgiven av personer som försöker säga åt henne vad hon ska göra och alla säger olika saker, säger Missy Mazzoli.
Filmen har ett hudnära foto i en nästan dokumentär stil. Enligt Missy Mazzoli är operans superkraft en annan förmåga till undertext. Orden kan säga en sak men musiken kommunicera något totalt annorlunda, och ljussättning något annat.
– Det finns så många möjligheter att skildra någons inre värld. Operan "Breaking the waves" är väldigt annorlunda från filmen, bara utifrån genrens dygder, säger Mazzoli.
Kritiserar kritiken
Filmen anklagades för att förstärka klichébilden av kvinnligt martyrskap men Mazzoli menar att en sådan kritik är ytlig.
– Bess har agens och driver hela berättelsen framåt. Det försökte jag också porträttera i musiken, som att hon exempelvis leder duetter, säger Mazzoli.
Hon menar att Bess (i operan spelad av Josefine Mindus) ofta blivit missförstådd som mentalt bristfällig.
– Nästan alla andra tar till våld eller skriker. Deras verktyg är mycket trubbigare men Bess är faktiskt den enda personen som står fast vid sin moraliska övertygelse. Det finns en styrka och en intelligens där som de andra rollfigurerna inte har.
Mazzoli har tagit fasta på von Triers idé: alla i berättelsen agerar utifrån godhet.
– För mig underminerar det tolkningen "stackars kvinna som krossas av en grupp män". Det är ju inte intressant, men om alla de här människorna, inklusive hennes mor och svärmor, försöker agera från en plats av ren godhet – men världen inte tillåter det, så är det väldigt intressant för mig, säger Mazzoli.
Jans motivation ett mysterium
TT: Kan man argumentera för att Jan (Jonah Spungin i operauppsättningen) också offrar sig, för att han vill att Bess ska leva ett sexuellt liv som han inte längre kan erbjuda henne?
– Frågan om Jans motivation är det centrala olösta mysteriet. Vi jobbade väldigt hårt i operan för att inte klargöra det. Jag vill att publiken ska gå därifrån och säga "jag vet inte vad hans intentioner var". Jag tror att de kommer från ren godhet, men han är en man på 70-talet som inte har en känslomässigt nyanserad palett. Han gör vad han tror är bäst för henne och det är en enorm uppoffring för honom.
Religion och tro spelar också en stor roll. I operan sjunger Bess mamma en aria om att "utan kyrkan är du ingenting" och efter sin död nekas Bess en begravning för att hon syndat. Vid ett tillfälle står Bess emot kyrkans män och säger "du kan inte älska ett ord, du kan bara älska en människa". Ändå vill inte Mazzoli beskriva sensmoralen som ateistisk.
– Berättelsen har en aspekt av uppror mot makten, men också en slags övernaturlig idé om att kärlek överlever allt, säger Missy Mazzoli.