Som besökare på Bonniers konsthall i Stockholm är det svårt att inte direkt slås av den tekniska skicklighet som präglar Ann Böttchers många teckningar av granar i olika skepnader — och med olika symbolvärde — som pryder lokalens väggar.
För betraktaren ser de minutiöst utförda teckningarna ut att kräva full koncentration och en enorm dos tålamod av utföraren — men Ann Böttcher beskriver dem snarare som ett meditativt tidsfördriv.
– Det var så tecknandet började för mig – som ett slags paus, där jag kom in i ett lugnare sinnestillstånd. Och visst är teckningarna detaljerade, men jag måste inte koncentrera mig för att de ska bli botaniskt korrekta. Jag ser dem som ganska abstrakta, säger hon till TT.
Utställningen spänner över 20 års konstnärskap och innehåller utöver de känsliga blyertsteckningarna även textila verk och installationer. Och att göra ett slags bokslut över ett yrkesliv som i högsta grad fortfarande pågår har också varit ett tillfälle till eftertanke, säger Ann Böttcher.
– Det känns märkligt att tala om en retrospektiv — jag ser snarare det här som en chans till ett slags hopsamling. Och det är nästan så att jag känner mig friare nu — men jag har fortfarande kvar en massa verk i huvudet.
Granen central
Skogen, och då särskilt granen, har en central plats i Ann Böttchers bildvärld och en stor del av hennes konstnärskap har ägnats åt att undersöka och utforska granen som symbol i svensk kulturhistoria. Och skogen har också alltid haft en viktig plats i den svenska konstnärens liv.
– Jag växte upp på en liten ort i Småland, där den gamla skogen fanns precis utanför fönstret. Där hade jag en favoritgran, och när det en dag blev dags att hugga ned skogen försökte jag övertala skogsarbetarna att åtminstone lämna mitt favoritträd, men det gjorde de inte. Och jag tecknade ofta träd, och även kalhyggen, berättar hon.
2006 inleddes en ny fas i Ann Böttchers skapande, då hon även började arbeta textilt, framförallt i skandinavisk vävteknik- Och ett verk som har en central placering i utställningslokalen är "Resan och hamnen" ("Återbrukerskan"), som vanligtvis hänger på gymnasieskolan Vipan i Lund.
Byggnaden rymde tidigare Vipeholms sjukhus, där patienter med olika typer av funktionsvariationer i ett mycket kontroversiellt experiment matades med en särskilt klibbig kola i syfte att utreda uppkomsten av karies. Och att skapa ett offentligt verk till en plats med en så mörk historia var svårt, berättar Ann Böttcher.
– Det är en väldigt laddad plats och eleverna som går där vet inget om historien, såvida ingen har berättat något för dem. Men jag visste redan från början att jag ville göra ett abstrakt textilt verk. Och vad gäller Vipeholm tycker jag också att det är dags att staten utlyser en tävling för något slags minnesmärke.
Tyskt arv återkommande tema
Utställningens senaste verk kretsar kring Ann Böttchers tyska arv, ett återkommande tema som skildras och problematiseras i hennes konstnärskap. Men enligt Böttcher kunde verket, som bland annat består av bronsavgjutningar av hennes tyskfödde pappas öra, ögonlock och panna — inramade av de gardiner som fanns på fabriken där han arbetade — lika gärna ha varit det första under hennes karriär.
– På ett sätt är det ett slags utgångspunkt. Det utgår från något väldigt personligt. Men det har också att göra med vem jag är som person, att jag känner dåligt samvete och skuld även om jag nu har kommit så långt att jag vet att jag inte behöver göra det, säger hon och fortsätter:
– Min pappa har gått vidare, men minnena finns kvar i kroppen. Och man kommer inte ifrån sina sinnesintryck. Jag har försökt att förstå hans minnen och känslor – det är det installationen handlar om. Och jag har kommit så nära jag kan.
