Michail Sjisjkins kolossalroman "Erövringen av Izmail" är det närmsta man kommer en rysk "Ulysses". Men till skillnad från sin föregångare är Sjisjkins roman en gigantisk coda över företeelser mer än över en enskild dag. Boken är Sjisjkins genombrott och den lät sannerligen höra talas om sig när den kom på ryska för 20 år sedan. En roman som berättar om världen och som lyckas med sitt uppsåt har ofta den effekten.

Romanens ram är saklig och rättslig – bokstavligen. Aleksandr Vasiljevitj är försvarsadvokat för de marginaliserade. Han är de fattigas och uslas försvarare. Vasiljevitj förbereder nu en stor rättegång och hans genomgång av de faktiska omständigheterna växer till dess att hela det ryska eländet står framför domarskranket.

Som ni förstår bär romanen alltså inte enbart försvararens ihärdiga förståelse. Den består till lika stor del av brinnande anklagelser mot den ryska historiens evighetsteman – armod, förtryck och obskurantism. Anklagelserna gestaltas genom en rad mänskliga öden med det eviga lidandets berättelse inbränd i själen och kroppen.

Precis som i Michail Sjisjkins roman "Venushår" (på svenska 2014) finns här gott om referenser till klassisk rysk litteratur. Här finns stämningar från Tolstoj och Dostojevskij såväl som Gogol och Tjechov. Tjugo sidor noter avslutar boken, som vore den en doktorsavhandling. Författarens aptit och beläsenhet är utan slut. Tonfallet och formuleringskonsten är ibland lätt maniskt, men aldrig utan kontroll. Ingenting slipper undan, allting läggs fram för granskning.

Likheten med "Ulysses" då? Jo, den utfaller faktiskt till James Joyces nackdel. Det som förenar författarna är deras anspråk på oändlighet, men det som skiljer dem åt är Sjisjkins helt överlägsna berättarkonst. Joyce roman är en manual för modernismen, en prövning för litteraturstudenten, en provkarta över experimentlusten. Den sortens svagheter syns hos Sjisjkin enbart i de historiska pastischpartierna där han experimenterar med arkaismer och stilistiska lån från medeltiden. Där stoppar flödet upp och de mänskliga ödena försvinner i språkliga krumelurer.

I "Venushår" var en tolk berättelsens motor. Tolken förmedlade, tog emot och skickade vidare. Alla budskap var dubbla. I "Erövringen av Izmail" är tonläget högre. Här är det rätten som formulerar berättelsen genom Vasiljevitj. Men eftersom han också anklagar orätten fortsätter dubbelheten – samma dialektiskt effektiva metod återkommer.

Michail Sjisjkin har profilerat sig som en skarp kritiker av den ryska politikens grundmurade eländighet, av den ryska imperietankens perversion (Ukraina!) och den ryska totalitarismens medeltidsdjupa rötter. Hans intellektuella ursinne har bredd och djup nog att förstå omfattningen av det ödesdigra ryska arvet. I ett parti låter han Egyptens tio plågor även drabba Ryssland. Farao blir tsaren men plågorna är desamma och tsaren förhärdar sitt hjärta.

Trots det, eller just därför, har Sjisjkin också förmågan att skapa stor skönhet av människornas oblida och grymma levnad i denna ryska erfarenhet. Där finns hans paradox – en oundgänglighetens motsägelse som också återfinns hos klassikerna. Hans roman brottar sig fram i en gyttjig urskog av mänsklig förnedring samtidigt som den öppnar himlar av ljus förståelse och avklarnad insikt. Det är något mycket stort. Det är romanens själva under som öppnar sig.