Musikal
Titel: Annette
Visas på: Bio
I rollerna: Adam Driver, Marion Cotillard, Simon Helberg
Regi: Leos Carax
Speltid: 141 min
Betyg: 3
Det börjar som en metamusikal, där filmens regissör Leos Carax ber publiken att hålla andan, och popduon Sparks drar i gång ett smittsamt groove. Låten heter "So may we start" och inleder den halsbrytande resa som är rockmusikalen "Annette". Bandet vandrar under framförandet av låten ut ur musikstudion, ut på Los Angeles gator, där de snart får sällskap av filmens huvudrollsinnehavare.
Som prolog är sekvensen en perfekt programförklaring – till tonerna av bröderna Ron och Russell Maels idiosynkratiska musik annonseras här att allt är ett skådespel, och därtill en vild berg- och dalbana bortom regler och konventioner. Bröderna Mael står för idé och musik, och har tillsammans med Carax utarbetat manuset om ett kändispars stormiga förhållande, och deras unika dotter Annette.
Komikern Henry McHenry (Adam Driver) och operasångerskan Ann Defrasnoux (Marion Cotillard) omsvärmas av kändisjournalister där de spränger fram längs vägarna på sin fräsiga motorcykel. Skådespelarna sjunger själva med charmig ojämnhet, förutom i operasekvenserna där en tränad sopran dubbar Cotillards röst. Driver gör en fysisk och oroväckande tolkning av narcissisten McHenry, vars ego är berättelsens mörka drivkraft. Sammantaget blir det ett slags skräckromantisk saga med drag av 1800-talsförfattare som Charles Dickens, fast placerad i en era av skvallerpress och sociala medier.
Leos Carax filmografi – med titlar som "Ont blod "och "De älskande på Pont-Neuf" – har alltid präglats av Sturm und Drang-mentalitet och visuella extravaganser. Han är helt enkelt en filmskapare som premierar ögonblickets hänryckning och extas framför totalkonstverkets förfining och balans. Det är därmed i sin ordning att "Annette" är en vild och oförutsägbar blandning av högt och lågt, där de enskilda delarna inte alltid bidrar till en större helhet, utan framstår som förhöjda filmiska ögonblick i egen rätt.
Till de mer lyckade delarna i den episodiska "Annette" hör en storslagen stormscen på havet, med ett fantastiskt användande av bakprojektion. Men finast är ändå skildringen av den bräckliga Annette, ett musikaliskt underbarn gestaltad av en häpnadsväckande marionettdocka. Som helhet är filmen visserligen väldigt ojämn, men i titelfiguren har den ändå funnit sitt bultande hjärta.
