Med novellsamlingen "Det kan kvitta" fortsätter Wahlström & Widstrand sin uppmärksammade utgivning av den ungerska exilförfattaren Agota Kristofs franskspråkiga författarskap på svenska. Också novellerna har översatts av Marianne Tufvesson. Det är en översättargärning värd en stor eloge, inte minst för att den inom loppet av några få år har gjort merparten av Kristofs författarskap tillgängligt för svenska läsare.

I de tjugofem novellerna känns Kristofs förmåga att fylla orden med maximal laddning omedelbart igen. Det för henne typiska greppet att fånga långa tidsskeden genom att fokusera på korta ögonblick, liksom berättelsernas raka händelseförlopp, och den närmast totala bristen på stilistisk utsmyckning är egentligen som gjorda för kortprosa. Novellerna är av det kortaste slaget, mellan en och tre sidor. I några få meningar kan Kristof skildra de mörkaste skrymslena i en människas psyke eller en persons hela livshistoria.

Som bäst och skarpast blir det i de novellerna som skildrar våld och destruktiva familjerelationer. Så är det i den mästerligt komponerade "Yxan", där hustrun till en man som har dött av yxhugg varken förstår att han är död eller hur det hela har hänt. I "Min syster Line, min bror Lanoé", "Modern" och "Bjudningen" rullar Agota Kristof ut ett helt spektrum av sexuellt utnyttjande, kontroll och känslokyla, men låter mycket förbli antydningar. Denna vaghet, som också är hennes signum, blir ännu tydligare i de övriga novellerna där förhållandet mellan människan och staden närmast blir emblematiskt och där motiv som ensamhet, förgänglighet, rotlöshet och längtan eller omöjligheten att återvända envetet återkommer i olika variationer.

I stadsnovellerna ("Ett tåg mot norr", "Huset", "Om en stad") är huvudpersonen alltid en man, som om Kristof föredrog att låta just manliga gestalter personifiera allmänmänskliga erfarenheter som exil, längtan efter efterlämnade platser, ensamhet och åldrande. Kanske var hennes konstnärliga projekt att få distans till huvudpersonen, och att därigenom upprätta en brandvägg mellan det diktade och allt det självupplevda som hon enligt egen utsago byggde sina berättelser på. Eller så hängde det ihop med att Kristof endast bekände sig till manliga litterära förebilder, vilket hon åtminstone gjorde i en intervju med Riccardo Benedettini. Det är en av få intervjuer med Kristof på engelska, och den finns att läsa på sajten musicandlitterature.com.

Merparten av novellerna känns snarare som snabbt nedkastade skisser än som avslutade berättelser. Jag får lustigt nog ett intryck av att jag läser utkast till kommande verk, eftersom det som berättas tycks glida på ytan till något större. Slutpoängen är ofta lätt att gissa, men den skrivs inte ut. Kanske vill Agota Kristof ta med oss på en hallucinatorisk resa, låta oss leta efter ordens underliggande mening, vada i (mar)drömmarnas snabbt skingrande landskap och upptäcka att det mesta är något annat än vad det vid en första anblick tycktes vara.

Någonstans på vägen börjar det emellertid kännas ytligt och monotont. Lästa i ljuset av Kristofs övriga prosa får novellerna ett sammanhang. I sig själva, och utan kunskapen om hennes övriga produktion, känns många av dem emellertid slätstrukna och föga berörande. För mig förblir Kristof fullkomligt bländade tack vare böckerna "Den stora skrivboken" och "Analfabeten". Det får räcka så.