"Nej, här duger ingen dagtingan längre – utan ett modigt beslut. […] Låt hederns bud inverka på Er. Tag Gud i hågen och res." Så skrev 1884 en vid det laget ganska skärrad Albert Bonnier till August Strindberg efter att novellsamlingen "Giftas" åtalats för "hädelse". Brottet kunde på den tiden ge författaren, eller förläggaren, två års fängelse.
Strindberg hade rest till Genève och det Albert Bonnier bad honom om var att komma hem och själv stå till svars för sin bok. Strindberg gjorde det till slut – men först efter lång tvekan. Tydligt är att Alberts princip "sprida, icke döma" ibland hade ett högt pris. Efter erfarenheterna med Strindberg och Sedlighetsdebatten, liksom senare tryckfrihetsmålet mot Gustaf Frödings diktsamling "Stänk och flikar", blev han mer försiktig och en smula konservativ i litterära frågor.
Vägen dit var dock lång. Sin liberala tolerans svek aldrig Albert. Förmågan till långsiktiga vänskapsband med författarna var ett drag som han var först om i svensk förläggarhistoria. Kontakten med Strindberg höll – trots att författaren gjorde antisemitiska attacker mot förläggaren i artiklar och skönlitterära skrifter. Alberts hållning stannade alltså inte vid tomma ord. Den framåtsyftande liberalismen skymtar i att han, i en annars patriarkal tid, tog sig an många kvinnliga författare.
Per T Ohlsson tar det hela grundligt och på ett språk som ibland känns lite arkaiskt. Albert Bonniers bakgrund tecknas via hans far Gerhard Bonnier, eller Gutkind Hirschel som han från början hette. Efter att först ha sökt sig från Tyskland till Köpenhamn prövade Gerhard tillsammans med sonen Adolf lyckan i Sverige.
Albert kom som 14-åring till Stockholm 1835 för att hjälpa sin äldre bror Adolf med verksamheten som bokhandlare, först på Storkyrkobrinken och senare på Norrbro i Bazaren. Den unge Albert känns inledningsvis lite lös i konturerna, källorna om hans uppväxt är få. Redan från början står dock klart att hans ambitioner var högre än att förbli hjälpreda hos sin storebror. 1837 förlade han sin första bok "Bevis att Napoleon aldrig existerat".
Utan att på något vis förringa Alberts talang får man konstatera att han verkade vid en för förläggare gynnsam tid. Även om den var präglad av antisemitiska strömningar, växte i spåren av urbaniseringen en bredare och läshungrig medelklass fram. Järnvägen och ångbåtstrafiken byggdes ut. Det blev lättare både att resa och att transportera böcker. Albert var uppenbarligen skicklig på att avläsa betydelsen av sådana förändringar. Han satsade på romanen som underhållning för medelklassen och resehandböcker som svar på det ökande resandet. Ohlsson lyfter även fram hur Alberts sociala förmågor utnyttjades genom veckotidningen Stockholm Figaro och den viktiga Svea. Framför allt den senare fungerade som startbana för nya författare, talanger som Albert på ett smidigt sätt knöt till sig.
Då och då vågar Per T Ohlsson vara kritisk mot Albert Bonnier, trots att uppdragsgivaren till "Albert Bonnier och hans tid" är dennes yngre namne. Att Albert bröt mot oskrivna lagar i konkurrensen med dåtidens förläggargigant Lars Johan Hierta framgår tydligt. Men hans gärning som förläggare var dock tveklöst historisk. Hos nästan alla författare finns än i dag en dröm om att det egna bokomslaget någon gång ska få prydas av hans namn.