Karin Smirnoff imponerar på nytt med "Sockerormen"

I "Sockerormen" lämnar Karin Smirnoff glesbygden bakom sig för 1980-talets Södertälje. Boken är en skoningslös bladvändare om när snällheten är det farligaste av allt.

Piteåbon Karin Smirnoff gjorde braksuccé med sin romantrilogi om Jana Kippo ("Jag for ner till bror", "Vi for upp med mor", "Sen for jag hem"). I vår är hon aktuell med den nya romanen "Sockerormen".

Piteåbon Karin Smirnoff gjorde braksuccé med sin romantrilogi om Jana Kippo ("Jag for ner till bror", "Vi for upp med mor", "Sen for jag hem"). I vår är hon aktuell med den nya romanen "Sockerormen".

Foto: Johan Gunséus

Recension2021-05-15 06:55
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Roman

Karin Smirnoff

Sockerormen

Bokförlaget Polaris

Kan man som författare följa upp en braksuccé till debut som Karin Smirnoffs trilogi om Jana Kippo? Jo då, det går.

Ingenting är sig likt från Kippo-land i nya romanen "Sockerormen". Borta är vuxenvärlden och den norrländska landsbygden. Nu landar läsaren i 1980-talets Södertälje, hos tre barn som binds samman av sin ensamhet, sin begåvning och av sin musiklärare. Och ändå är allt sig likt från Kippo-land. Tillvaron är lika skoningslös som där – faktiskt mer. För här handlar det alltså om barn. Det är Kristian som spelar cello och Miika som helst spelar tennis, och så Agnes. Hon spelar piano, bättre än Anitamamman som hatar henne för det. Genom att födas har Agnes förstört hennes liv och lovande karriär. Agnes hatar tillbaka.

Svältfödd på mat, kärlek och bekräftelse får Agnes sju år gammal ta ansvaret för sin lillebror Matteus. Så när hennes musiklärare Frank Leide erbjuder henne vuxenvärldens aldrig tidigare upplevda trygghet, tröst och förståelse, kan hon inte stå emot. Inte Miika heller. Inte ens Kristian, trots att han vet att Leide är "äcklig" och gör äckliga saker med honom. Ingen vuxen ser vad som sker bakom det som synes ske, när Leide skickligt binder de tre udda barnen till sig.

Det är en kuslig värld, ömsom surrealistisk, ömsom isande verklig, som Karin Smirnoff öppnar dörren till i sin nya roman. När hon gestaltar barnens gränslösa utsatthet gör hon det helt ur deras perspektiv, där tillvaron ändå på något sätt bildar ett slags normalitet – och med deras eget språk, vilket är det svåraste av allt. Snarare än att beskriva stenen som kastas gestaltar hon ringarna på vattnet där den har slagit ner. Det är både skickligt och effektivt.

Agnes och Kristian skriver en symfoni: "Pojken och Döden". De drömmer om att få dö, och att få döda. Mobbarna. Anitamamman. Men de vet att de måste uthärda. I en hjärtskärande passus vänder Agnes på de gängse begreppen: "Allt som dör måste leva först. Hela livet så länge det varar."

Ja, det är svart, och det är plågsamt att läsa. Men "Sockerormen" är också en bladvändare av rang, där handlingen drivs av den underliggande svarta humorn, det språkliga absoluta gehöret och det återhållna, och just därför så starka, tonfallet. Vänskap, kärlek, lojalitet och hat. Ingenting är enkelt. Men livet måste levas.