Jonathan Franzen är en mäktig epiker och likaså en stor humanist. Hans prosa orkar med att omfamna den funktionsodugliga prästfamiljen Hildebrand med samma kärlek, vare sig den försvinner in i haschdimmorna, hänger sig åt religiöst svärmeri eller otrohetens komplexa njutningar. Allt är på allvar, allt ska beskrivas. I "Vägskäl" får 1970-talet spela hela sitt drama med utlevelse, frigörelse, religiöst bigotteri och en stormakt i krig och självkritiska våndor. Familj betyder nästan vad som helst, religion kan betyda vänsterkritik, amerikanska värden är lika med orättfärdiga krig och historia lika med folkmord och slaveri.
Romanens titel är associativt tacksam, den uppenbara betydelsen samsas med den tvetydiga; vilka skäl har man för sina vägval och vad betyder deras riktningar? Det är dessutom namnet på en kyrklig ungdomsgrupp detta magiska år 1971, i vilken man samlas på samtida sätt med stor gemenskap och kreativt umgänge – väldigt trevligt men också aningen explosivt. Alla ideal är inte kompatibla, Bob Dylan kan verka utbytbar mot Jesus, men egentligen inte. Allt är i rörelse fast värdena räknas som fasta.
Familjefadern Russ är pastor i någon av alla dessa amerikanska kyrkor, liberal och anpassad till sin tid. Men äktenskapet knakar och den ljuva änkan Francis är både flirtig och lockande. Barnen i familjen genomskådar faderns försök till otrohet och pendlar mellan uppgivenhet och exaltering, antingen i eller utanför religionens ram, medan hustrun Marion känner sig mer och mer malplacerad.
Jonathan Franzen är ett slags amerikansk Balzac. Han är alltför pratsam i dialogerna som blir tjatiga, men han är fantastiskt träffsäker i sin närhet till typer, rum och situationer. Han ser rakt igenom människorna och deras skyddshöljen och är nästan lika ömsint mot deras bräcklighet som en gång Selma Lagerlöf.
Familjen Hildebrand utsätts för prövningar – Russ, Marion, sönerna Clem och Perry och dottern Becky. Pappa Russ är ingen Job precis, han glider undan Gud, ställer mest ingen alls till svars. Marion är mer sårig än man kan tro, Ross har delvis ärvt sin kallelse, och barnen är jobbiga typer, kort uttryckt. Familjen är nästan rörande i sin känslomässiga primitivism, som yra tonåringar i vuxenkroppar, ja undantaget yngste sonen Judson, som verkar vara i jämvikt, innan och utan. Ingen är så rotlös som den amerikanska individen, berövad sina ideal och illusioner, offer för drifter som alltid verkar oformliga i sitt herravälde.
En viss omständlighet i berättandet ska inte förringa att Jonathan Franzen tar storfrågorna om mål och mening på allvar. Pastorsfamiljen är inte bara fånig – den är fånig när den brottas med existensens grundfrågor, när den tror och tvivlar på Guds existens som någonting reellt i vardagen, och likaså när den försöker förstå kärlekens väsen i turbulensen av åtrå och uttråkning. För att inte nämna vad kärleken till nästan betyder om Vietnamkriget bjuder dig att släppa napalm på dessa dina asiatiska bröder.
"Vägskäl" består av 600 sidor och är första delen i en trilogi – och visst önskar jag under läsningen att Franzen brukat mer av poetisk koncentration, men kanske skulle det amerikanskt gränslösa ta skada då? På något sätt är ju stilen en del av berättelsens tema, och vad vore epik utan babbel och omständlighet?