Våren 2020, då pandemin med covid-19 tog sin början, arbetade jag ganska frekvent i Stockholm. Ofta när jag på eftermiddagarna tog tåget hem kunde jag se hur statsepidemiolog Anders Tegnell i sista minuten hoppade på tåget med ryggsäcken över ena axeln. Det ingav mig en känsla av trygghet. En av de viktiga personer som var med om att utforma Sveriges strategi valde att leva så som många av oss andra var tvungna att göra. Vad som än hände var myndigheten beredd att dela min verklighet.

Snabbt förändrades dock bilden av Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell i massmedia. Den speciella gruppen av människor som lever med en ständig och stabil misstänksamhet mot myndigheter förenades med en skara läkare och akademiker i en hätsk kritik av det som blev "den svenska modellen". Efter en debattartikel i Dagens Nyheter kom gruppen att kallas för "de 22". Lena Einhorn, författare och läkarutbildad, hör till gruppen som i dag återfinns på sajten Vetenskapsforum covid-19.

I sin nya bok ger Lena Einhorn sin bild av vad det var som hände, vilka beslut som togs och deras konsekvenser. Berättelsen är både engagerad och personlig. Den svenska pandemihistorian vävs samman med det som inträffar i Einhorns liv: en trafikolycka, livet i karantän på Värmdö och bokprojekt. Men det finns ett tydligt narrativ i boken: Sveriges vägval formades av Anders Tegnell och hans chef Johan Carlsson, deras beslut var felaktiga, undermåliga och senfärdiga, regeringen gick i deras ledband och konsekvenserna av detta ledde till att en stor grupp människor miste livet i onödan.

I centrum för Einhorns narrativ står Anders Tegnell. Systematiskt isoleras han ut från en omvärld som delar Einhorns uppfattning. De goda finns där som en relief till den andres ondska. Einhorn understryker detta rent språkligt genom att ofta kalla Anders Tegnell enbart vid efternamn och konsekvent kalla övriga vid både för- och efternamn. Det är ingen hemlighet vem författaren vill att vi ska dela hennes avsky mot. Einhorns grupp har rätt, Anders Tegnell vägrar inse detta, och författaren har sina egna teorier till varför det är så. Samtidigt beskriver Einhorn sin egen grupp som förföljd. Det finns ett slags underdogperspektiv i detta narrativ. Einhorn uppträder, enligt en fransk term, som den förföljda förföljaren.

Många tog illa vid sig av den debatt som Lena Einhorns grupp förde. Professorn i cancerkirurgi Jonas Nilsson kallade uppgivet beteendet för "kompetensinducerat rättshaveri" (Aftonbladet 13/8 2020). Men Einhorns narrativ saknar självkritik. Att majoriteten av befolkningen tycks vara nöjda med den svenska hanteringen förbryllar och irriterar visserligen författaren, men avfärdas som ett neurotiskt grupptänkande – samma argumentation som förekommer hos antivaxxare. Einhorn citerar Johan Anderbergs bok "Flocken" (2021) när det stämmer med hennes bild, men förtiger hans övergripande slutsats att nedstängningen i världen "haft begränsad – om någon – effekt på hur många som dog i covid". En åsikt som för övrigt nyss bekräftats i en rapport från John Hopkins University, och som säkert kommer att bli ifrågasatt av namn som förekommer i Einhorns bok. För även forskare och akademiker är behäftade med samma svagheter som vi andra. Att strida för det vi ser som rätt och riktigt lockar inte alltid fram det goda i oss.