Dokumentär

Titel: Flykt

Visas: på bio

Medverkande: Rashid Aitouganov

Regi: Jonas Poher Rasmussen

Speltid: 90 min

Betyg: 3

Ari Folmans febriga krigsminnen i ”Waltz with Bashir” banade väg för den animerade dokumentärfilmen som konstform. ”Flykt” lånar metoden att gestalta undflyende minnen med ett bildflöde som andas Macromedia Flash (RIP). Filmen har biopremiär när världens blickfång riktas mot Afghanistan och det annalkande amerikanska utträdet. Huvudpersonen Amin med familj försattes i flykt härifrån i turbulensen kring Sovjetunionens tillbakadragande 1989. Med utgångspunkt i terapeutiska intervjuer växlar vi mellan nu och då enligt dokumentärdramaturgisk praxis. 

Åren som flykting och papperslös inverkar ännu på Amins självbild och relationer. Anekdoterna, eller snarare sättet de förmedlas på, är så familjära att de stundtals övergår till information snarare än emotion. Det är annars på den känslomässiga arenan denna dramatiserade dokumentärform har sin hemmaplan. Stämningsfullast är de åttiotalsdoftande kolkrite-animationerna, inspirerade av A-has ”Take on me”-video. Annars har den grafiska utformningen en aningen generisk karaktär. Den exceptionellt låga bilduppdateringsfrekvensen upplevs först som ryckig, vilket snart visar sig vara en vanefråga. Det stela uttrycket skapar emellertid en viss distans till filmens bultande humanism. Enskilda situationer etsar sig fast, i synnerhet sådana från perestrojkans Moskva. Polisövergreppet under öppnandet av Rysslands första McDonalds är ett exempel på bilder som fungerar oerhört bra i tecknad stilisering. 

Utöver flykttemat behandlar filmen hur Amin gradvis finner sin sexualitet. Detta stickspår är finkänsligt gestaltat och effektfullt utportionerat. Scenen där han kommer ut inför sin familj lär inte ens lämna en rasistisk homofob oberörd. Filmer om migration riktar sig ofta till någon annan än dem de gör gällande, och dras därför med en undervisande känsla. Ur samhällssynpunkt är det självklart viktigt att ge förståelse för de flyktingströmmar som bara lär fortsätta växa. Detta i synnerhet i ett Danmark som just klubbat igenom att exportera sin asylprocess till ”ett afrikanskt land”. Ur det hänseendet går det att förstå varför Amin får axla så pass många medelklassdrömmar: designhus, drömpojkvän, forskartjänst och katt. Tyvärr blir helhetsintrycket därmed en smula präktigt och tillrättalagt. Merparten går det ju sämre för.