Heroiska änkor kämpar mot patriarkatet

"I koltrastens land" skärskådar ett inrotat kvinnohat – men den viktiga berättelsen når inte ända fram.

"I koltrastens land" bygger på den sanna historien om Fahrije Hoti, som grundade ett kvinnodrivet jordbrukskooperativ i Kosovo.

"I koltrastens land" bygger på den sanna historien om Fahrije Hoti, som grundade ett kvinnodrivet jordbrukskooperativ i Kosovo.

Foto: Alexander Bloom/Edge Entertainment

Recension2021-11-26 06:45
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Drama

Titel: I koltrastens land

Visas på: Bio

I rollerna: Yllka Gashi, Çun Lajçi, Aurita Agushi

Regi: Blerta Basholli

Speltid: 84 min

Betyg: 3


Manuset till Kosovos Oscarsbidrag "I koltrastens land" är inspirerat av den sanna historien om Fahrije Hoti, en änka från den krigsdrabbade byn Krushë e Madhe. "Drita e Krushes" – som byns änkor kallas – grundade ett av Kosovos mest kända kvinnodrivna jordbrukskooperativ. Efter att ha sett en intervju med Fahrije bestämde sig regissören Blerta Basholli för att omvandla hennes öde till en spelfilm.

Resultatet är en blandad kompott; inkännande och starka berättargrepp möter scener som känns avslagna, tillrättalagda för en västerländsk publik. Den ensamstående modern Fahrije (Yllka Gashi) hyser fortfarande hopp om att hennes man, försvunnen sedan sju år, ska bli återfunnen. Omkring henne har de flesta familjer förlorat sina livspartners och söner – och tillsammans med dem sin försörjning.

I den ultrakonservativa byn och koltrastens misogyna land (den svenska filmtiteln anspelar på att "kos" i Kosovo betyder koltrast) finns det varken utrymme eller tid för medlidande och sorg. Kraften går åt till käbbel med oförstående tonårsbarn, läskiga bikupor som väntar på att bli ombesörjda och en svärfar som gärna påminner Fahrije om att hennes överträdelser (som att skaffa körkort) solkar familjens anseende.



Filmens styrka är dess skildring av huvudpersonen som desperat försöker ordna mat på bordet åt familjen och som tack blir förödmjukad, hotad, tafsad på och kallad för hora. Men trots att den långfilmsdebuterande Blerta Basholli pedagogiskt bockar av alla patriarkatkritiska scener saknas en fördjupad förklaring av Fahrijes starka drivkraft. Hennes bevekelsegrunder övertygar inte och hon förblir liksom övriga karaktärer schablonartad. Dialogmässigt slår "I koltrastens land" alldeles för ofta in öppna dörrar när samtal som känns konstlade med överflödig tydlighet ska framställa kvinnornas utsatta position i samhället.

Verklighetens Fahrije, numera en etablerad företagare, är en sann legend, och en dokumentär skildring av historien bakom "Drita e Krushes" skulle kunna bli storslagen. "I koltrastens land" är en välvillig och tyvärr välbehövlig film om ett högst livaktigt kvinnohatsmörker, men filmens vilja att sälja in ämnet på festivaler världen över ställer sig i vägen och skymmer stundtals de heroiska änkorna.