Först tror jag att författaren Anna-Karin Palm gör en Jan Myrdal – tar heder och ära av sin kämpande mamma på ett så välskrivet sätt att man inte kan sluta läsa. Men nej. Det här är något helt annat. Faktiskt en historia om stor kärlek, med alla sina många komplikationer. Men helt utan självömkan.
Anna-Karin Palm är född 1961, hon har en syster och en halvbror, en snäll, stabil pappa och en naturkraft till mamma. När modern är drygt 80 år drabbas hon av Alzheimers sjukdom, som senare också leder till döden. Dottern har hennes bild som skärmsläckare på sin dator. När hon skriver in sitt lösenord för att göra anteckningar om mammans sjukdomstid blir det mitt i moderns ansikte. Då förstår ni titeln, "Jag skriver över ditt ansikte", men också det starka bandet till mamman, som boken igenom tilltalas som "du".
Modern kommer från enkla förhållanden. Hon är äldst av nio syskon, får gå sex år i folkskolan, blir hemmafru, börjar studera som vuxen med målet att bli läkare – och lyckas! Hon är också en person som syns och märks. Anna-Karin Palm beskriver henne som slående vacker, med sitt mörka hår i en jättelik fläta, en furie i hemsydda, färgstarka kläder, med ständiga engagemang överallt. Hon vill väl, hon vill hjälpa andra, blir läkare både av den anledningen och för att bevisa att hon minsann kan.
Samtidigt är hon begränsad av fobier. "Du har alltid varit så stark, och samtidigt så svag. Du har alltid varit – så mycket. Så mycket du i vår familj", skriver Palm. Och: "Som en källåder genom barndomen, denna din stora, starka livsglädje. Vi är dina små drabanter, alltid beredda att lockas till bus eller förföras in i magisk förvandling av verkligheten." Men modern följs av en skugga, som man aldrig får tala om. Hela familjen blir avhängig av henne humörsvängningar och onämnbara mörker. Långt senare lyckas Palm lirka ur sin mamma att morfar "inte var snäll", kanske var det till och med så illa att han begick sexuella övergrepp.
Hela boken är rakt igenom sensationellt välskriven, liksom utmejslad ur ett stort, mörkt stycke Kolmårdsmarmor, som förvandlats till lätta, vita skulpturer. De är byggda av luftiga, korta stycken som blandar tillbakablickar med sjukdomsskildringar. Närvaron är total i båda. Det är oerhört gripande.
Resan ser länge ut att hamna i hata-mamma-diket, en plats som jag starkt ogillar. Både som mamma och dotter. Mammor gör så gott de kan! Jag hajar till när Anna-Karin Palm skriver: "Jag undrar, är det vanligt att drömma mardrömmar om sin mamma?" Det gör både hon och hennes syster. Palm skriver: "Det mest förbjudna: att berätta om detta. Att vi var rädda för dig. Någonstans, djupt inne i oss. Att vi också var rädda. Men aldrig bara, aldrig entydigt och just därför så svårt att formulera eller ens acceptera." Som läsare förstår jag väl den rädslan, även jag blir lite rädd för denna ångvält till mor. Men också för den obevekliga sjukdomen alzheimer, hur den leder ut mor och dotter på galna irrfärder både mentalt och fysiskt.
Men, håll i er nu. Det här är inte en helvetesskildring, utan en oerhört vacker, välskriven och lättläst bok om kärlek och försoning. På köpet får man inblickar i arbetet med Palms magnifika biografi över Selma Lagerlöf, "Jag vill sätta världen i rörelse" (2019), som hon arbetar med under mammans sjukdomstid.
Får man sätta betyg på böcker? I så fall blir det en klar femma.