Poesi

Malte Persson

Undergången

Albert Bonniers förlag

En rejäl diktsamling om den möjliga undergången. Eller ska vi säga troliga? Skriven i skuggan av den accelererande miljökatastrofen. Alltings slut eller helt enkelt jordklotet efter all kultur?

Malte Perssons motivval i "Undergången" har anspråk eftersom det utmanar Wittgensteins tes om när man ska tala och när man bör tiga. Stora scener med titlar som "Gudarna" eller "Övergiven byggnad" och avslut med en gigantisk baklängesdikt som rusar mot universums början, som vore utsiktspunkten ett svart hål där allt minne kan beskådas bakåt, en mäktig händelsehorisont som slutar först i den kaotiska ursoppan bland vimsiga partiklar. Den stora oordningens halva sekund.

Det är anspråksfullt men emellanåt också besvärande. Man ser poesin men inte poeten. Man spanar efter ett subjekt hos denne nutida Karlfeldt som aldrig stupar på ett rim, aldrig snubblar på en rytm, men som vägrar närvara i sin egen dikt. Han gömma sig bakom en skicklighetsfasad, allt han tar i blir metrisk poesi med slutrim, vilken flätning ni önskar. Sannerligen ett slags Karlfeldtsproblem.

Jo, vi försvinner, liksom dinosaurierna, men mer välformulerat och enbart av egen skuld. Perssons jättelika slutdikt virvlar runt i en frenetisk dödsdans genom epokerna och erorna, genom katastroferna, upptäckterna, kulturens lager och vetenskapens lagar, lika hemtamt hos Higgs partikel som på ziqquraten i Ur. Domedagen blickar tillbaka mot födelsen, men inte heller där ingår diktens författare.