Drama/Komedi

Titel: Min far och jag

Visas på: Bio

I rollerna: Ivan Savov, Ivan Barnev, Tanya Shahova

Regi: Kristina Grozeva, Petar Valchanov

Speltid: 87 min

Betyg: 4

Det är inte varje dag man ser en far-och-son-centrisk roadmovie från Bulgarien, men man ska vara glad när tillfälle ges. Handlingen tar avstamp på begravningen av Ivanka. Sonen Pavel, en reklamfotograf i 40-årsåldern som dyker upp försent, går motvilligt med på att fota av sin mammas lik, efter att konstnärspappan Vasil har tjatat om att ha bilderna som minne. Det är en absurdistisk inledning som nästan för tankarna till "Twin Peaks". Även om dramat i "Min far och jag" är betydligt mer allvarligt finns här en kontrasterande surrealistisk komik som kommer fram naturligt i en otroligt påfrestande situation. Åtminstone är den det för Pavel, som tvingas ut på en lång resa av sin änkeman till pappa, som har fått höra talas om ett medium som han tror kan hjälpa honom att få kontakt med sin frus döda ande.

Miljöerna är deppiga vägkrogar med bråkig vibbar och flugpapper som hänger från taket. På vägen bestämmer sig Vasil även för att sova naken i skogen i närheten av en kraschad meteorit som han påstår har kraften att hjälpa honom med hans andliga sökande. Pavel är stressad och irriterad över hela resan, och överväger att skriva in pappan på ett hem. I telefonkontakt finns hans gravida fru som ber honom ta med kvittenmarmelad hem. Ett uppdrag som också slår slint med ett dråpligt sammanträffande.

"Min far och jag" är som en mer kallhamrad version av det klassiska udda-par-receptet där en odynamisk duo går igenom ett livsomvälvande äventyr och i slutändan blir bästa vänner. Vasil och Pavels relation blir snarare alltmer skavande längs vägen, och Pavel hamnar i alltmer komisk stress på grund av farsgubben. Han försöker exempelvis anmäla Vasil som försvunnen efter att han tillfälligt har sprungit bort, men poliserna är bara intresserade av sina skraplotter. Visserligen utvecklar sonen motvilligt vissa sympatier för sin stackars sorgsjuke fader. Men så händer någonting galet, som att farsan plötsligt stjäl en häst.

"Min far och jag" är dock fast grundad i allvaret i att hantera sorg och skämtar inte bort det. Snarare blir den ofrivilliga humorn en förlängning av sorgearbetet, och även om den kanske inte alltid är produktivt för rollpersonerna så är den befriande för publiken.