Komedi/Drama

Titel: The French Dispatch

Visas på: Bio

I rollerna: Benicio Del Toro, Jeffrey Wright, Frances McDormand

Regi: Wes Anderson

Speltid: 107 min

Betyg: 3

Tänk om den här tidningen hade en söndagsbilaga där vår tids vassaste och mest excentriska pennor i långa, välskrivna texter rapporterade om stort och smått i en generisk fransk stad. "The French Dispatch" väcker liv i en handfull reportage i en sådan bilaga, knuten till en lokaltidning på Kansas vidsträckta majsfält.

Grundaren och redaktören Arthur Howitzer Juniors minnesruna utgör en kulört ramberättelse som går i Wes Andersons distinkta färgskala, begränsad men ändå sprakande, medan reportagen går i utsökt gråskala. Publiken får återigen kliva in i Andersons sinnrika filmvärld – men något har gått förlorat.

Bristerna kan mestadels skyllas på filmens antologiform; den ställer krav på ett snabbt, effektivt berättande, vilket passar Wes Andersons serietidningshärmande stil perfekt – de korta scenerna, drastiska klippen, rappa dialogerna och den allvetande berättarrösten. Men tempot är så högt att man känner sig stressad och knappt hänger med, och frosseriet i splittad skärm gör att man missar halva filmen.

Andersons typiska, detaljerade scenerier imponerar som väntat, men frågan är om det inte blir för mycket fokus på ögongodiset. Hur ska man annars förklara att rollfigurerna saknar djup? Benicio Del Toro, Frances McDormand och Jeffrey Wright är helgjutna i sina bärande roller, likaså är Bill Murray, Tilda Swinton och resten av Andersons favoritskådisar lysande i sina bi- och småroller – men de förblir anekdotiska. Som tittare saknar man djupet och karaktärsutvecklingen som finns hos antihjältar som Steve Zissou ("The Life Aquatic") och Monsieur Gustave H. ("The Grand Budapest Hotel").

"The French Dispatch" hyllar förra seklets frifräsande murvlar med ett lekfullt patos – och en tid då även små tidningar hade stora ambitioner (och plånböcker). "Det lokala är vår styrka" är numera lokaltidningarnas konsultmyntade motto, men tänk om de korta och viktiga texterna om skjutningar och simbassängskriser fick sällskap av långa utrikesreportage om morddömda särlingskonstnärer och dramatiska kidnappningar med kulinariska inslag, skulle inte det locka fler prenumeranter? Att den sortens långläsning nu måste hänvisas till fiktionen ger den här älskvärda komedin en tragisk udd.